Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

torsdag 10 september 2015

Sånt man inte behöver kunna

Detta är en postning från 11 mars 2008. Att den kommer nu beror på att Lotten är på barndomsminnes-spåret igen. Den skrevs ursprungligen utifrån nån nostalgidjupdykning hos sagda bloggikon.

Inspirerad av Lotten igen, och kommentatorerna där, kommer jag att tänka på allt man lärde sig en gång som numera är totalt oanvändbar kunskap.

  • Att trycka ner folieförslutningen på mjölk- och filflaskorna så att de gick lätt att ta bort, fast inte för långt ner, för då skvätte det, särskilt filmjölken.
  • Att öppna kapsylen på en läsk med den där fliken av tjock, seg folie som stack ner en bit efter flaskhalsen utan att skära sig i pekfingret.
  • Att ringa i telefon. När jag var barn i glesbygden vevade man på en vev på bakelitklossen och talade om vilket nummer man ville ringa upp. Var det kris så kunde man gråtande tala om att man ville få tag i farmor. Nummerskivan kom nån gång i lågstadieåldern och apparaten blev plastigare.
  • Att borsta av LP-skivorna med en särskild kol(?)fiberborste innan man la dem på skivtallriken. Eller att byta nål i pickupen. (Inte en liten lastbil...)
  • Att räkna med räknesticka. Ingick i gymnasiematten. Jag tror kanske att man började med den redan i högstadiet, men är inte riktigt säker.
  • Att räkna på räknemaskin. När jag hade kontorskunskap på gymnasiet hade vi - förutom maskinskrivning med touchmetoden - räkning på såna där gröna gjutjärnsräknemaskiner som man flyttade sifferrader på och vevade med vev på sidan. Jag kan inte minnas ett enda smack av hur det gick till, men att skriva på tangentbordet är lätt som en plätt.
  • Att använda icke-digitala tekniska hjälpmedel i undervisningen. I min första akademiska utbildning hade vi ett ämne som hette "tekniska läromedel". Där lärde vi oss att: Göra tydliga spritstenciler (fast de hette egentligen duplikat), laga riktiga stenciler som man slagit hål i med en speciell knallrosa lack, skarva film, ljudband och kassettband med speciell tejp, framställa snygga stordior/overheadblad med fiffiga gångjärn som gjorde att man byggde upp en bild med olika flikar, rengöra tonhuvud på bandspelare och innanmätet på en filmprojektor samt det rätta handhavandet av episkop ingick också i kursen. Och en hel del annat som jag har förträngt.
  • Att producera eleganta föreningsblad med hjälp av ultramodern skrivmaskin med typerna på ett huvud och med radérband nedanför färgbandet, gnuggbokstäver, sax, lim och kopiator.
  • Att fotografera och framkalla. I sena tonåren och ett tag framöver fotade jag väldigt mycket och fann stort nöje i att jobba i mörkrummet. Jag var fena på att sätta in en ny filmrulle och dra fram den exakt så mycket som behövdes för att få tre rutor till att exponera på rullen. Och att dra filmen tillbaka in i kassetten när man ville byta från sv/v till dia eller tvärtom och sen tom-mata fram den till rätt ställe igen när man bytt tillbaka.
Lotten skriver också om frukostflingan Eterna. Eterna åt våra kusiner. Själva smulade vi tunnbröd eller husmans i långfilet sen man vispat till det med skeden för att få det lite mindre segt. Eterna gick i min familj under namnet "veahusbåse". Alltså båsset som blir i ett vedhus. Sågspån och flisor och barkflagor och sånt.