Under ganska många år var jag en flitig bloggare. Skrev mycket, läste mycket, kommenterade en hel del, blev läst och fick mycket kommentarer själv. Självklart tog det tid, inte från vardag och familj, främst från nattsömn. Men det var kul och kändes bra. Här reflekterar jag över motivet. 27 november 2008.
I går kväll kom jag på det. Med lite hjälp från Eva (bloggvän från Östersund).
Jag har fått frågan ibland och undrat själv också. Varför ägnar man tid åt att sitta och läsa bloggar och skriva en egen? Det finns ju så mycket annat man kunde ägna sig åt. Eller borde, rentav.
Men nu vet jag. Man läser gärna vad andra delar med sig ur sitt liv, för att känna att världen är full av vanliga, reflekterande, goda medmänniskor. Som funderar över ungefär detsamma som man själv gör. Som tar sig tid att skriva en uppmuntrande kommentar, eller som känner igen ett problem eller dilemma och har ett förslag till lösning.
Att välja bort massmedias tröttsamma rapporter om allt elände och debattprogrammen som är fyllda av hetsiga konflikter blir lätt när det finns ett alternativ som fyller en med positiv energi. Att se och uppleva att världen inte alls till största delen befolkas av människor som vill skada varandra, förnedra varandra på det ena eller det andra sättet, eller ta ifrån varandra pengarna.
Det är för att det hjälper en att behålla tron på den goda människan. Sådana finns förstås i familjen, bland grannar, vänner och arbetskamrater också, men de blir fler på det här viset.
Det finns andra sorters bloggar också, men de läser jag inte. Jag behöver inte och vill inte.
