Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

lördag 18 oktober 2014

Musikminnen

Väcktes till liv av en tidningsartikel om en avdankad artists frånfälle. 10 januari 2009. Jag lyssnar fortfarande på Moon Safari och har också hört dem live ett par gånger. Världsklass om jag får tycka till. 



Jag läste i morse att popsångaren Dave Dee dött. Egentligen var jag lite för ung för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, men jag kommer väl ihåg dem. Det bör ha varit när jag var i tioårsåldern ungefär, och jag gillade deras låtar som skilde sig en del från övrigt på den tiden. Det där med småekivoka texter fattade jag ju inget av, men de sjöng mycket i stämmor och Dave Dee själv la ofta på en falsett då och då och sån stämsång har jag varit svag för jämt.

De gjorde många låtar i stilar där de knyckte från olika folkmusikslag, eller åtminstone skulle det väl föreställa folkmusikinspirerat om än inte särskilt genuint. Lite jönsigt skulle man nog också kunna kalla det men det tilltalade min smak, som den var då vill säga. Jag minns också att jag tyckte om Daves röst, och efter att ha lyssnat på några låtar på youtube så märker jag att jag gillar den fortfarande. Det låter också som om de var duktiga instrumentalister (om det inte är studiopålägg) och de spelade på massor av annat än gitarr, trummor och bas.

På den tiden fanns det inga forum där man kunde se filmer med banden och artisterna, förutom de fåtaliga popprogrammen i TV. Drop in hette det första som jag knappt kommer ihåg, mer än signaturen med de karakäristiska handklappet, lite senare kom Opp å poppa, som jag tror var en sorts talangtävling. Annars var det radion man använde när man skulle lyssna på musik på sent 60-tal och under 70-talet. Tio i Topp, Kvällstoppen och inte minst Kavalkad med Carl-Eiwar för oss som gillade musik även från 50-talet och tidigt 60-tal.

På nätet finns det massor att titta på från den tiden. Det mesta kommer från engelska popprogram, mest Top of the pops. När jag tittar på de där filmerna så ser jag att DD,D,B,M & T:s "jönsiga" låtar kompletteras av minst lika jönsiga utstyrslar. Jag hade säkert tyckt att det var jättekul när jag var 10. Någon utstyrsel känner jag faktiskt igen, antagligen har jag sett den på någon poster från Bild-Journalen, en tidning som jag fick köpa någon enstaka gång. Oftast var det när Hep Stars var på mittuppslaget som jag lyckades tjata mej till en tidning.. Men jag hade också en affisch (i taket i mitt rum) med den alldeles bortglömda gruppen Gonks som uppträdde tillsammans med nån slags huvudfotings-mjukisdockor. Undrar hur en sån image skulle fungera i dag?

Dave Dee har också en massa manér för sig, ungefär som Ola Salo och Howlin' Pelle i dag. Jag gillar dem också, särskilt den senare som jag säkert skulle varit förälskad i om jag varit 14-15 år i dag.

Men 60- 70- och 80-talet är uppenbarligen inte över i England. När jag letade bilden av gruppen hamnade jag på en webbsida där det går att boka artister som Thin Lizzy, Boney M, Hot Choccolate, Manfred Mann, Mungo Jerry, Suzie Quatro, The Searchers, Slade och Gerry & The Pacemakers. För det mesta är det nog en eller två originalartister som uppträder under gruppnamnet och i några fall vet jag att det finns flera band som uppträder under samma namn, t.ex. Smokie, men tänk ändå att det finns intresse för att lyssna på den här musiken fortfarande. Boney M spelade på stora revisionsbyråns Ö/P:s firmafest 2007 och det lät enligt uppgift bra.

Och tänk att det finns ungdomar som gör musik som jag älskar att lyssna på i dag. Kolla Moon Safari från Skellefteå till exempel. Vilka snygga falsettstämmor!


Uppdatering: Läste i SvD att Dave Dee var polis innan han blev artist. Han ska ha varit först på olycksplatsen när Eddie Cochran dog i en bilkrasch på väg till Heathrow 1960. Där ska han ha knyckt Eddies gitarr där den låg vid vägkanten och behållit den ända till den omkomnes mor hämtade tillbaka den. Vid det laget hade polisen lärt sig spela och sen var popkarriären ett faktum. Men det där låter lite för otroligt för att vara sant, eller...?