Fjurö part three

Det här var det tredje inlägget om furans berättigande i inredningssammanhanget. Vid den här tiden härjade två engelska inredare i TV, och jag kan berätta att furan (fjurö) inte var deras favoritträslag. 26 januari 2009.

Det är helt osannolikt vad bloggvärlden retar sig på furuartikeln i ab. Letar man inlägg i ämnet finner man den ena efter det andra som deklarerar spykänslor inför detta oskyldiga, inhemska och prisvärda träd.

Ja inte för att jag känner att jag direkt älskar de delar av inredningen och möblemanget som fortfarande är i furu, men nåt hatobjekt behöver det rakt inte vara. Nu känner jag att jag nästan får tagetesreaktioner, d.v.s. att jag måste gilla det och ta det i försvar bara för att hela smaketeblissemanget säger att det är fult.

Hyllan i mitt arbetsrum.

Lägg märke till de förskönande detaljerna i äkta lego.

Inte är det väl så vansinnigt frånstötande? Det skulle dessutom bjuda mej emot att slänga ut en praktisk möbel bara för att den är otrendig. Så länge furan inte är lackad med blank plastlack eller sån där ful vitaktig lack som skulle motverka gulning går den an.

The 70's attack

Reflexion över inredningsmode föranledd av en artikel i Aftonbladet som spådde att furupanel skulle bli hetare än hett igen. Numera är all furupanel i huset överspikad med renoveringsgips. Antagligen kommer nån nostalgifascist så småningom att svära ramsor över dårarna som gömde allmogepanelen under gips och tapeter. 25 januari 2009. 

Interiör från mitt hem, utan filter

Eller möjligen 79 - 83. Under de åren kan man väl säga att jag började mitt riktiga vuxenliv.

Det är inte bara furan som plötsligt blir accepterad, En massa saker gör comeback i mitt liv. Utan att jag varit medveten om det handlar det om en massiv attack av det som var aktuellt för drygt 25 år sedan. Under den senaste veckan följande hänt:

1. Jag har börjat om att handarbeta. Med stor glädje och intensitet. Jag är ganska uppslukad kan man säga.



2. Jag har vid två tillfällen lagat mat med frukt i. Riktig kyckling (alla delarna) med ben kokad i buljong med mycket lök, ljusa russin och generöst med curry. Serverad med bananskivor och rostad cocos. I går en älggryta med ingefära, vitlök och mango.



3. Efter älggrytan avnjöts kladdkaka. OK, nu är det ju 2000-tal så den heter Brownies och innehåller dyrt mörkt socker, fin choklad och pecannötter som är knäckta och rostade hemma i köket. Men ändå.
   
   
4. Jag har satt igång en sats mungbönor för groddning.

Jag har inte sett mönstret förrän nu. Ska jag söka hjälp? Eller stolt rida på vågen?

Uppdatering: Detta inlägg har föranlett en viss oro över möjligheten att jag sätter igång att tapetsera om med medaljongtapeter. Jag kan lugna alla med ett besked om att så inte kommer att ske. Vårt hus var tapetserat med medaljonger i fyrtiocentimetersklassen, mossgröna, vinröda, orange och liknande i alla rum. Även de rum som är så beskaffade (t.ex. köket) att det inte blev en enda hel medaljong i hela rummet. Men jag måste medge att då jag besöker vissa yngre människor som har satt medaljonger eller rejält storblommmigt som fondvägg tycker jag att det är riktigt snyggt.

Läs en bok

En bok som jag tyckte mycket om. Den kom som film för ett par år sen, men jag har inte sett den. Vet knappt om jag vågar för boken är så bra. Den lär vara bra den med och jag tänkte se den men det har inte blivit av än. 23 januari 2009. 

I veckan läste jag ut "Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow" av Sara Gruen. Det låter som titeln på en bilderbok men det är inte en barnbok. Måhända är det en saga, men för vuxna.

Boken innehåller två berättelser, i olika tidsperspektiv. Ibland är böcker som är uppbyggda på det sättet svåra att följa men inte den här. De båda historierna löper så snyggt intill varandra.

Den ena utspelar sig under depressionsåren i USA. Huvudkaraktären är en ung veterinärstudent som genom en tragisk händelse tappar fotfästet i tillvaron och tvingas byta ut sitt tämligen bekväma liv mot något helt annat.

Den andra historien handlar om en man i dryga nittioårsåldern som mer eller mindre bortglömd av sin familj lever på ett vårdhem där han tillbringar dagarna med att reta sig på de andra åldringarna. En annan nyckelhändelse leder till att han börjar se tillbaka på sitt liv och inser att det inte är riktigt slut än.

Som framgår av titeln rör det sig om cirkusmiljö men jag tycker inte att man behöver hysa någon kärlek till cirkus, man kan kanske till och med tycka illa om cirkus och ändå ha nöje av den här boken. Däremot tror jag att man får ut mera av den om man kan ha, eller föreställa sig, en relation mellan människa och djur.

Berättelsen om den med tåg kringresande cirkusen på 30-talet är spännande, våldsam och romantisk. Berättelsen om den gamle mannen är både realistisk och djupt mänsklig. De båda har förstås något gemensamt, men hur tänker jag inte avslöja här.

Jag har börjat på två böcker sedan jag slog ihop "Bröderna Benzini", som förresten heter "Water for elephants" i original, en mycket bättre titel. Båda har i jämförelse med cirkusromanen verkat vansinnigt tråkiga och jag kommer inte igång med någondera. Jag får "suga på" den här lite till helt enkelt, och leta något som kommer i närheten. Läs boken! Lycko dej om du har den framför dej.

Musikminnen

Väcktes till liv av en tidningsartikel om en avdankad artists frånfälle. 10 januari 2009. Jag lyssnar fortfarande på Moon Safari och har också hört dem live ett par gånger. Världsklass om jag får tycka till. 

Jag läste i morse att popsångaren Dave Dee dött. Egentligen var jag lite för ung för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, men jag kommer väl ihåg dem. Det bör ha varit när jag var i tioårsåldern ungefär, och jag gillade deras låtar som skilde sig en del från övrigt på den tiden. Det där med småekivoka texter fattade jag ju inget av, men de sjöng mycket i stämmor och Dave Dee själv la ofta på en falsett då och då och sån stämsång har jag varit svag för jämt.

De gjorde många låtar i stilar där de knyckte från olika folkmusikslag, eller åtminstone skulle det väl föreställa folkmusikinspirerat om än inte särskilt genuint. Lite jönsigt skulle man nog också kunna kalla det men det tilltalade min smak, som den var då vill säga. Jag minns också att jag tyckte om Daves röst, och efter att ha lyssnat på några låtar på youtube så märker jag att jag gillar den fortfarande. Det låter också som om de var duktiga instrumentalister (om det inte är studiopålägg) och de spelade på massor av annat än gitarr, trummor och bas.

På den tiden fanns det inga forum där man kunde se filmer med banden och artisterna, förutom de fåtaliga popprogrammen i TV. Drop in hette det första som jag knappt kommer ihåg, mer än signaturen med de karakäristiska handklappet, lite senare kom Opp å poppa, som jag tror var en sorts talangtävling. Annars var det radion man använde när man skulle lyssna på musik på sent 60-tal och under 70-talet. Tio i Topp, Kvällstoppen och inte minst Kavalkad med Carl-Eiwar för oss som gillade musik även från 50-talet och tidigt 60-tal.

På nätet finns det massor att titta på från den tiden. Det mesta kommer från engelska popprogram, mest Top of the pops. När jag tittar på de där filmerna så ser jag att DD,D,B,M & T:s "jönsiga" låtar kompletteras av minst lika jönsiga utstyrslar. Jag hade säkert tyckt att det var jättekul när jag var 10. Någon utstyrsel känner jag faktiskt igen, antagligen har jag sett den på någon poster från Bild-Journalen, en tidning som jag fick köpa någon enstaka gång. Oftast var det när Hep Stars var på mittuppslaget som jag lyckades tjata mej till en tidning.. Men jag hade också en affisch (i taket i mitt rum) med den alldeles bortglömda gruppen Gonks som uppträdde tillsammans med nån slags huvudfotings-mjukisdockor. Undrar hur en sån image skulle fungera i dag?

Dave Dee har också en massa manér för sig, ungefär som Ola Salo och Howlin' Pelle i dag. Jag gillar dem också, särskilt den senare som jag säkert skulle varit förälskad i om jag varit 14-15 år i dag.

Men 60- 70- och 80-talet är uppenbarligen inte över i England. När jag letade bilden av gruppen hamnade jag på en webbsida där det går att boka artister som Thin Lizzy, Boney M, Hot Choccolate, Manfred Mann, Mungo Jerry, Suzie Quatro, The Searchers, Slade och Gerry & The Pacemakers. För det mesta är det nog en eller två originalartister som uppträder under gruppnamnet och i några fall vet jag att det finns flera band som uppträder under samma namn, t.ex. Smokie, men tänk ändå att det finns intresse för att lyssna på den här musiken fortfarande. Boney M spelade på stora revisionsbyråns Ö/P:s firmafest 2007 och det lät enligt uppgift bra.

Och tänk att det finns ungdomar som gör musik som jag älskar att lyssna på i dag. Kolla Moon Safari från Skellefteå till exempel. Vilka snygga falsettstämmor!

Uppdatering: Läste i SvD att Dave Dee var polis innan han blev artist. Han ska ha varit först på olycksplatsen när Eddie Cochran dog i en bilkrasch på väg till Heathrow 1960. Där ska han ha knyckt Eddies gitarr där den låg vid vägkanten och behållit den ända till den omkomnes mor hämtade tillbaka den. Vid det laget hade polisen lärt sig spela och sen var popkarriären ett faktum. Men det där låter lite för otroligt för att vara sant, eller...?

Var bor du?

I början av december 2008 hade hålan ett Riksteaterbesök av en trubadur/artist från huvudstaden. På krångliga vägar var vi bekanta och han hängde hemma hos oss kvällen innan föreställningen. Vi resonerade bland annat om geografi, att vår ort är belägen i landskapet Lappland och länet Västerbotten. Under föreställningen nämnde han att han var i Lappland och detta raljerades det över i recensionen i lokaltidningen efteråt, att Lidingöbon inte hade vetat att han befann sig i Västerbotten. Det var anledningen till denna reflexion. Skrivet 10 december 2008. 

Vår kulturredaktör raljerade lite över trubaduren i inlägget nedan, i recensionen i Norran.

Redan från början anslår han en personlig ton och visar att han, Lidingöbon, vet var han befinner sig. Nåja, kanske inte helt.
Va? Ligger Malå i Västerbotten?

Nu råkade det vara så att han visste exakt var han befann sig. I landskapet Lappland, Västerbottens län. Det var till och med belagt med kartstudier. För folk som bor i de flesta delar av Sverige är ju det normala att tala om vilket landskap man kommer ifrån, inte vilket län. Det finns garanterat ingen från Gästrikland eller Hälsingland som påstår att de kommer från Gävleborg och ingen smålänning som skulle kalla sig "Jönköpingare". Vi skulle nog också undra över vad som fattades en bohuslänning, dalslänning eller hallänning som presenterade sig som "Västra Götalänning".

Såvitt jag vet är det bara vi i södra Lappland och kanske norra Lappland som använder länsnamnet när vi talar om var vi bor. Vad beror det på? Kan det vara så att det fattas ett substantiv som benämner oss som folkslag? En gotlänning är självklart placerad i geografin, likaså en skåning och en närking, men vad kan man kalla sig om man bor i Lappland? Det är ju inte alla som kan kalla sig lapp, det skulle kännas egendomligt om man inte hör till samefolket. Och inte är det så värst korrekt heller. (Fast det finns en hel del av dem som faktiskt använder det själva, lite vardagligt sådär.)

Är det kanske något gammalt komplex som gör att vi hellre kallar oss västerbottningar? Lite finare låter det ju, lite mindre glesbygdsaktigt, mindre doft av timmeravverkning och skoteravgaser och lite mer glans av kuststäderna, ja kanske någon tror att man rentav bor i residensstaden om man säger att man är västerbottning?

Jag hör till dem som säger att jag kommer från Lappland om det är aktuellt att berätta om regionen och inte bara bostadsorten. Nu har jag i och för sig knappt bott nedanför lappmarksgränsen så jag har liksom inget finare ursprung att värna om men bortsett från det tycker jag att det är självklart att landskapsnamnet är det man ska använda.

Ska vi kanske börja presentera oss som "västerbottning från södra Lappland?" Eller hur ska vi ha det?

Varför håller man på?

Under ganska många år var jag en flitig bloggare. Skrev mycket, läste mycket, kommenterade en hel del, blev läst och fick mycket kommentarer själv. Självklart tog det tid, inte från vardag och familj, främst från nattsömn. Men det var kul och kändes bra. Här reflekterar jag över motivet. 27 november 2008. 

 I går kväll kom jag på det. Med lite hjälp från Eva (bloggvän från Östersund).

Jag har fått frågan ibland och undrat själv också. Varför ägnar man tid åt att sitta och läsa bloggar och skriva en egen? Det finns ju så mycket annat man kunde ägna sig åt. Eller borde, rentav.

Men nu vet jag. Man läser gärna vad andra delar med sig ur sitt liv, för att känna att världen är full av vanliga, reflekterande, goda medmänniskor. Som funderar över ungefär detsamma som man själv gör. Som tar sig tid att skriva en uppmuntrande kommentar, eller som känner igen ett problem eller dilemma och har ett förslag till lösning.

Att välja bort massmedias tröttsamma rapporter om allt elände och debattprogrammen som är fyllda av hetsiga konflikter blir lätt när det finns ett alternativ som fyller en med positiv energi. Att se och uppleva att världen inte alls till största delen befolkas av människor som vill skada varandra, förnedra varandra på det ena eller det andra sättet, eller ta ifrån varandra pengarna.

Det är för att det hjälper en att behålla tron på den goda människan. Sådana finns förstås i familjen, bland grannar, vänner och arbetskamrater också, men de blir fler på det här viset.

Det finns andra sorters bloggar också, men de läser jag inte. Jag behöver inte och vill inte.

GI globalt sett

Den här aftonen funderade jag över trenden med GI-dieten som var i ropet som allra värst den här tiden. Jag har ofta anledning att fundera i samma banor fortfarande, fast dieterna heter andra saker. Allt mer utbrett är det bland skolbarnen att bara äta "sovlet". De argumenterar med att "hemma äter vi inte potatis/ris/mos". Ja vad säger man... inte konstigt att det är svårt att få budgeten för en skolmatsal att hålla. Skrivet 19 november 2008.

Har varit på ett föredrag om kost i dag. Lite Doktor An*nika-inspirerat.

Vankelmodet kommer över mej med full styrka.

Jag har verkligen funderat över det där med proteiner och kolhydrater och fetter. Flera bekanta har både gått ner i vikt och blivit piggare med kost med mycket protein och generöst med animaliskt fett.

Å andra sidan lever vi i vår familj efter de dietistråd som dottern får på barnkliniken i Umeå. Med Be*cel och lätta mjölkprodukter. Fullkorn och fettsnålt. I alla fall till vardags, för visst blir det en gräddskvätt ibland till helgmatlagningen och en och annan paj också när det är bärsäsong.

När jag försöker väga samman det jag hör och läser så är det självklart att undvika sockret i möjligaste mån och att välja fullkornsprodukter. Men att välja bort bröd och gryn över huvud taget, det får jag inte in i min skalle att det skulle vara bra. Inte heller att det skulle vara onaturligt och onyttigt för människor att äta en del av maten från växtriket. Potatisklyftor som är så gott. För att inte tala om ugnsrostade rotsaker. Eller att en frukt på fem dagar skulle vara lagom...?

När det gäller fettet så tycker man som amatör att naturliga fetter rimligtvis borde vara bättre än processade fetter, men tänk om dottern får större problem med lederna om vi byter tillbaka till smörblandat?

Och tänk om hela världen skulle få för sig att äta GI-mat på det luxuösa sätt som rekommenderas? Massor med recept på kycklingfilé, fläskfilé, fint rent kött, fisk och till minimalt med kolhydrater. När jag köper GI-matlådor (händer en gång på två veckor ungefär) så är det ju jättegott, men det känns lite avigt att äta sig mätt på fyra rejäla bitar fläskfilé, några broccolibuketter, tre champinjoner och två små tomater. Är tanken att västvärlden ska käka upp allt protein som jorden kan frambringa? I rena putsade bitar. Får kolhydraterna duga åt de andra - ännu mer än vad som gäller redan nu? Vem ska äta det som blir över när de finaste delarna gått till de mest medvetna och ekonomiskt starkaste? Korv och centrifugerat kycklingslams åt pöbeln?

Nä, det blir nog att återgå till renen. Käka upp allt utom klövarna. Och passar inte det GI-gourméerna blir det bönor för hela slanten. Då räcker proteinet förmodligen åt oss alla.

Eller så skiter vi i alla råd åt extremhållen och äter lagom mycket av alla sorter.

Men vad ska man då bre på sina enstaka brödskivor? Får väl fortsätta som de senaste trettio åren, och vela och använda "nyttomargariner" (inte lättsorter, det är alldeles för äckligt) och smörblandning i perioder allt eftersom vankelmodet växlar riktning. För man vågar väl inte trotsa dietisten?

Utmaning

I början av mitt bloggliv cirkulerade det många s.k. bloggutmaningar. De flesta var ganska fåniga, några ganska roliga och ett fåtal väldigt inspirerande. Det här var en av de som jag tyckte var kul att svara på, kul att tänka efter. Knepigast var det alltid att skicka utmaningarna vidare och oftast gjorde jag inte det alls. Det här var en utmaning från Lotten, då liksom nu en av landets flitigaste och mest lästa bloggare. Skrivet 14 november -08. 

En utmaning från Lotten kan givetvis inte lämnas därhän.

Jag kommer nu att berätta om ett antal Första gången. Den som tror att han/hon kommer att få läsa något privat och nervkittlande kan sluta läsa nu. Den som uppskattar lite trams och allvar blandat kan läsa vidare.

Alltså; första gången jag

1. ... åt tacos minns jag inte ett smack av. Tacos har man väl ätit varannan fredag eller lite mer sen 1959 eller så? Däremot minns jag första gången jag åt kebab. Det var i London 1977 och punken var jättestor, men ännu inte skådad i Sverige. Flickan från Lapplandsskogarna glodde fascinerat på ynglingarna med rödrutiga byxor, svarta skinnjackor och prydnader i ansiktet som gjorde att de liknade mjärdar i fejan. (beskrivning från min skolkamrat Åke S.)

Uppdatering: Jo nu minns jag! Det var 1985. Jag var ute på en sommarturné med en gammal kompis från studenttiden. Vi åkte i hans gamla Passat genom Sverige och hälsade på/våldgästade gemensamma vänner och sov på utmattade skumgummimadrasser på olika golv. Tacomiddagen var på första anhalten, hos B som då var tandläkare i Vilhelmina. Det var sommaren innan jag gifte mej första gången och det kände som en slags roadmovie med adjö till ungdomstiden. Om jag hade gjort som det kändes just då hade jag aldrig åkt tillbaka hem. Undrar hur livet hade sett ut då?

2. ... körde bil körde jag en dåvarande pojkväns Saab V4 på en enslig skogsväg i cirka 35 km i timmen. Det gick bara bra. Jag gjorde sällan dumheter i ungdomen, det kom först senare.

3. ... sov i tält minns jag inte heller. Att sova i tält var ett normalt sätt att tillbringa nätter i min barndom. Vi tältade överallt, företrädesvis i Norge. Veckovis under sommarsemestrar när regnet aldrig upphörde och man satt på sockersäckar i baksätet på hemvägen i PV:n, Amazonen eller Peugeot 404:an beroende på årtalet, utan några som helst säkerhetsbältesliknande anordningar i bilen. På vintern veckovis i otillgängliga dalgångar vid fjällsjöar där vi sov på renskinn, i sovsäck och med duntäcken om temperaturen gick under tjugofem. Med maggotburkarna vid fötterna så att de små liven inte skulle frysa ihjäl. Som tonåring tältade jag jämt. På olika läger, med kompisarna på fisketurer eller annat friluftsliv, på fjällvandring m.m. Sov jag hemma nån gång? Måste fråga morsan.

5. ...fick ett jobb var det i den lilla färghandeln i byn. Jag var väl tretton eller så och torkade mest glashyllorna i parfymavdelningen. Alternativt pumpade upp lacknafta eller linolja eller någon annan hälsovådlig produkt ur fat i ett källarrum benämnt "syrarummet" och fyllde på liters flaskor samt försåg med etiketter med tryckt text "Mal*å färghandel" och så skrev man själv dit produktens namn. Därefter vätte men etiketten som var beigeaktig med en brun ram runt om och klistrade fast den på flaskan. Som omväxling blev jag jagad med spikpistolen mellan hyllorna på lagret av 15-åringen som också jobbade där och som var svåger till färghandlaren.

Uppdatering: Lacknaftafatet stod på gården, utomhus. Annars hade väl det där rummet varit förbjudet att beträda, även för fullvuxet folk.

4. ... drack alkohol var jag förmodligen fyllda 20 och handlade själv på bolaget. Jag var som sagt riktigt skötsam som ung. Antagligen var det en flaska rödtjut till någon linsgrytefest i någon kurskompis lägenhet på Ha*ga i Umeå.

6. ... stod på en scen var antagligen en estrad i något bönhus i byn. Jag gick på alla barnaktiviteter som fanns och sjöng gladeligen andliga sånger och läste bibelverser utan att darra på rösten redan som sexåring. Dessa framträdanden har jag aldrig riktigt kunnat sluta med. Dessutom har jag spelat lokalrevy och bygdespel på somrarna. Hur kul som helst. På scen står jag numera mest tillsammans med kören. En viktig del av mitt liv.

7. ... svimmade: När jag hade bestämt mig för att sluta fjanta mej och vara rädd för sprutor och nålstick och gick till blodbussen för att lämna blod. När jag såg att kanylen liknade 3:ans strumpstickor vimlade det till i huvudet, men jag framhärdade och lät det ske. Det gick bra ända tills nålen skulle ut. Då fick jag en vision av hur det skulle stå som en fontän rakt upp ur armvecket och dånade av. Men jag var ju på rätta stället för det och när jag kom till sans låg jag bakåttippad i stolen med en sköterska lutad över mig. När jag blev utsläppt ur bussen spydde jag i en buske och gick hem. Det är tjugofem år sedan och sen dess har jag lämnat blod regelbundet utan problem.

8. ... svarade på en fånig enkät har jag heller inte en susning om. Jag försöker undvika sådant och svarar bara på sådant jag måste, typ fastighetsdeklarationen. Och Lottens utmaningar förstås.