Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

lördag 8 juni 2013

Minnen från fornstora dar

Funderingar över nationalsångens textinnehåll. Skrivet 10 juni 2008. Jag har nog ungefär samma uppfattning nu som då. Tycker verkligen inte att man behöver vara så traditionell och att en ny vers skulle sitta fint.



Sådärja, nu har skolbarnen sommarlov. Vi andra jobbar på ett tag till. Det här jobbet innefattar så mycket praktiska och administrativa uppgifter numera så det behövs verkligen en tid utan elever för att man ska hinna med.

Avslutning i kyrkan har vi haft också. Fast inte i den vanliga, alltså den vita statskyrkan mitt i byn. Där repareras det för fullt och reparationerna blev (förstås) mer omfattande än man räknat med. Murket virke i bjälkar är inget att ignorera...

I stället fick man hålla till i den frikyrka dit jag oftast går när det är aktuellt med kyrkbesök. Det gick förstås bra det med men lite trångt var det. I dag när niorna slutade var det hällande regn så de uppvaktande fick hålla till i sporthallen i stället för att stå på gräskullen på skolgården och ta emot de uppklädda ungdomarna. Själv hade jag bara en att uppvakta i år, dotterns pojkvän som fick nöja sig med en kram via ombud. Inte vet jag vad han tyckte om det egentligen, om han hade tur var det måhända inte så många som såg på.

Traditionsenligt avslutas skolavslutningarna hos oss med att alla sjunger nationalsången. Jag sjunger med glädje den första versen och med viss tvekan den sista strofen i andra versen. Jag skulle gott kunna tänka mig att både leva och dö på andra ställen än i Norden. De tre första stroferna vägrar jag att sjunga, hur mycket jag än uppskattar det land jag lever i. Jag är glad för och stolt över att vi har ett välordnat demokratiskt samhälle med mer jämlikhet och rättvisa än i många andra länder.

Men kan inte riksdagen eller nån annan lämplig styrande instans genast uppdra åt någon begåvad människa att skriva en mer tidsenlig andra vers på Du gamla du fria? Gärna med lite utblick mot världen utanför våra gränser, som i den nuvarande, men med ett ödmjukt anslag.

Uppdatering

SvBG påminner om de två sista verserna:

3.Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana, högt den bragderika bära,
Din fana, högt den bragderika bära.


4.Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Innehållet är väl OK men språket är ohyggligt mossigt. Formuleringar som doftar stormaktstid och "bragder" av det krigiska slaget tycker jag i alla fall att man borde ändra.