Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

lördag 29 juni 2013

Kalvmärkning

Här kommer mitt i alltihopa en postning från 2009. Det är en liten berättelse om hur det kan gå till en natt i renskogen under kalvmärkningstiden. En vän från västkusten undrade om detta och därför kommer det inlägget här. Skrivet 3 juli 2009.

Jag är ingen expert på renskötsel, har ju själv inga renar och har bara varit med på det här lite vid sidan men jag berättar som jag upplever det.

Ungefär så här kan det gå till:

Arbetet med att hitta igen renarna pågår under eftermiddan och kvällen. Sen när det börjar bli lite svalare samlas de ihop. (Det mesta händer utifrån hur renarna själva beter sig.) Man samlas kring eldarna och väntar. Mycket prat. En hel del kaffe, torrkött, fläskpannkaka, korvgrillning och annat näringsintag.

Nån gång sent på kvällen börjar man gå i en slags "drevkedja". De som orkar gå längst går en vid lov omkring renhjorden. När det finns folk runt om hela hopen börjar man ropa så att renarna ställer iväg åt det håll där gärdan finns.

video


Vi som inte orkat gå så långt väntar hukande och tysta lite närmare gärdan, utplacerade i en v-formation. Själva "inloppet" till gärdan är också v-format och tanken är att man ska få renarna att lugnt gå in i "struten".


video

När renarna kommit tillräckligt nära oss som väntar börjar vi gå och ropa, några klappar i händerna. Det är viktigt att man beter sig sansat. Om flocken får för sig att vända och sticka åt fel håll kan det sluta med att de springer till skogs igen och sprider ut sig. Då får man börja om nästa dag...


video

Den här gången gick det bra. Efter att första hopen lugnat ner sig flyttades de till en annan gärda och man tog in en ny hop i sen första gärdan. Sen blev det fika, eller mat för de som inte hunnit äta middag än. Klockan kan vara kring midnatt eller så i det här skedet. Under matpausen får renarna lugna sig ytterligare. Efter en timme eller så börjar själva jobbet. Alla kalvar fångas in, vanligen med "swopp" alltså lasso. Några använder en slags lång stång med en ögla längst ut. När kalven fångats får den en nummerbricka om halsen. När alla kalvar fått en bricka är det paus igen. Mer fika. Mer prat. Det här är en rolig tid i den här världen och alla brukar vara på gott humör, om än lite trötta efter ett par veckors nattarbete. De flesta vänder helt och hållet på dygnet under märkningsperioden. Om vädrets makter inte hjälper till och arbetet drar ut på tiden kan det bli riktigt jobbigt. Det ska vara fint väder men helst inte alldeles för varmt. I år när det varit så torrt är det problem med jorddamm i gärdena. Då måste man ordna med vattning från tankbil.


Här står flickornas farfar och spanar i renhopen.

Så småningom har vajor och kalvar hittat igen varandra. Då ser man på vajans märke vems den är och numret från brickan och ägarens namn antecknas i ett protokoll. Ägaren märker därefter kalven med sitt märke. Förr i tiden (alltså inte jättelänge sen, i min ungdom) använde man inte brickorna. Då gällde det att vara skarpögd och se vajans märke s.a.s. i farten och fånga in kalven och märka direkt. Systemet med brickorna gör att märkningen går lugnare till och det blir mindre felmärkningar.

Här är klockan ungefär fyra och arbetet med själva
 märkningen har just börjat.

Arbetet pågår oftast ända till morgonen. Man kanske kommer i säng klockan fem, sex eller möjligen halv åtta.

Bloggtokorna

På sensommaren 2008 skrev en mycket känd skådespelerska och en känd författarinna med överklassbakgrund en artikel på Newsmill. Denna gick i stort sett ut på att karlar måste få vara lite brutala, annars är det ingen riktig karl. De hävdade också och att samlivet dör i äktenskapet, särskilt om de unga männen också tar hand om bebisarna för då blir det ingen spänning. De talade om "ömhet i ett slag över munnen" och blandade ihop stöd till misshandlade kvinnor med "kraften i ett försoningskn*ull". Det blev stor debatt kring det hela, både seriös och mindre seriös. Själv tycker jag att brutalitet och våld inte har ett smack med manlighet att göra. Initiativförmåga, handlingskraft och beslutsamhet kanske har det, i alla fall tycker jag att det är goda egenskaper hos en man (också), men det har föga att göra med det som damerna med artikeln skrev om. Liten reflektion kring det hela från 26 augusti.

Den artikel som skådespelerskan och författarinnan publicerat är i mitt tycke helt sanslös.

Men ge dem inte mer uppmärksamhet nu, snälla kvällspress.

Tig ihjäl eländet.

Ta hellre upp en seriös debatt om mansroller. Kanske våld i relationer också. Det är ett ämne som sorgligt nog är ständigt aktuellt.

Böcker och film

Sommaren 2008 läste jag mycket. Vet inte hur jag hann med det, för när jag läser gamla blogginlägg ser det ut som om jag höll på med allt annat också, ambitiösa renoverings- och trädgårdsprojekt, arrangerade en stor fest, ett par husvagnsturer... Numera känns det som om jag knappt hinner äta frukost så är det lunchdags. Sakta går det med allt... Läsa hinner jag inte med - fast jag läste faktiskt en bok under medelhavsresan nyss. Får ta mej i kragen. För egentligen älskar jag både att läsa och se bra filmer. 26 augusti 2008. Khaled Hosseinis nya bok  har just kommit på svenska: Och bergen svarade. Den har fått mycket bra recensioner.




I sommar har jag läst Khaled Hosseinis böcker. Gör det du också. De är bra. Förutom att böckerna berättar starka historier om människor och mänskligt som vänskap, svek och försoning ger de också en inblick i en kultur som få av oss vet något om.

Men - om du har lätt för att bli gripen så är det inte alldeles säkert att du kan läsa alla kapitel i boken utan dräneringsutrustning.

I helgen såg jag filmen "Flyga drake". Se den. Alldeles underbar om man bortser från en serie av osannolika sammanträffanden och en och annan glimt där filmen snuddar vid amerikansk melodram.

Pojkarna som spelar huvudrollerna i filmen är så bra att man knappt fattar hur det är möjligt att gestalta de roller de faktiskt gör. Särskilt pojken som spelar den intill dårskap trogne Hassan är strålande. Hans ansikte, leende, skrattande, förundrat eller gråtande kommer jag aldrig att glömma.

Att det finns fredliga människor med den tro som den människorna i filmen har kan också vara bra att fundera på.

Onödigheter

Jag brukar försöka hålla reda på vad som är behov och vad som är begär. Inte så att man aldrig kan unna sej något onyttigt, men i huvudsak tror jag att det är bra, både för mej själv och för världen runt omkring. Lite dåligt samvete kan jag få när jag köper något som är onödigt, speciellt om jag misstänker att den som producerat varan fått jobba för mycket och till för dålig lön. Och det händer allt oftare att den insikten slår mej, i takt med att ekonomin blir mer och mer global. Men jag tror inte att det kommer att hålla i längden, kanske under min livstid, men inte länge till.
 
Här en liten postning om ett sådant tillfälle, när begäret fick slå till trots allt. 8 augusti 2008.
 
Hela sommaren har jag resonerat med mig själv om begäret att skaffa såna där små solcellslyktor att sätta ut i trädgården. Förnuftet har segrat, ända tills jag på hemväg från sista semestertrippen svängde om köpcentret norr om den något större staden och besökte Ju*la. Där ramlade jag över en förpackning med tre lyktor för 99:-. Jag tänkte en stund på de människor som monterat ihop dessa små underverk som kan säljas för en summa som inte kan överstiga materialkostnaden med många ören. Sen la jag ett paket i korgen.

Nu står de små lyktorna där i rabatten och lyser så vackert i augustikvällen.

Min vän C har en rad såna där i stugan som markerar vägen till dasset. Där fyller de en funktion. Hos mej är de bara till lyst. I ordets alla bemärkelser.

Kulsprutan

Jag har ända sedan NIX-registret startades varit registrerad där. Ända fram till nu har det inte gått att spärra mobilen för säljsamtal men från och med denna månad går det. Här finns länk: http://nixtelefon.org/ Det finns ingen anledning att vara oförskämd mot de stackars människor som försöker försörja sej genom olika telefonuppringningsbolag, om de inte är det själva förstås. Men skönast är det att slippa alltihopa. Denna dag, 6 augusti 2008 fick jag ett telefonsamtal som inte var någon särdeles positiv upplevelse.

I dag blev jag varse att NIX-registret (ännu inte) råder över mobiltelefonin. Jag blev uppringd av en kvinna som pratade (läste ur sitt formulär) så fort att jag inte hörde ett ord. Jag lyssnade i en minut och försökte komma på vem det kunde vara som ringde till mej i ett sådant uppjagat tillstånd.

Jag talade om för henne att om hon inte lugnade ner sig så kunde jag inte höra vad hon sa. Då sa hon "jag säljer alltså ingenting" och då gick det upp för mej att det var den repliken hon redan hade levererat tre gånger under denna första minut. Sen förstod jag att det handlade om underby*xor.

När jag ifrågasatte varför hon ringde till mej som är NIX:ad kulsprutade hon fram (med viss triumf i rösten) att NIX inte gäller mobiltelefoni och jag svarade att jag kommer att agera för det efter all fömåga och adjö.

Jag tror ändå inte att hon hade i sitt sortiment det slaget av underby*xor jag föredrar. Men om hon ringer igen ska jag komma ihåg att fråga om hon har husmors som slutar strax under armhålorna.

Det finns problem...

Jag har så innerligt svårt att tycka synd om hovets medlemmar. OK att det kan vara besvärligt med offentlighet, det fattar jag, men det finns ju vinster med arrangemanget för de inblandade. Vår monark agerar så att det blir svårare och svårare vartefter att över huvud taget tycka att det hela har nåt existensberättigande. Yngsta dottern sa (lite tröstande) efter händelserna kring arrendegården "Mamma, när Victoria blir drottning blir det nog bättre." Det får vi hoppas.

Detta skrevs under viss irritation 3 augusti 2008 när en kvällstidning med braskande rubriker basunerade ut att den numera gifta prinsessan hade det så jobbigt i St Tropez för att det var så mycket folk där som störde hennes semester.

...och det finns problem.

Läste på ett kvällstidningsomslag att prinsessan M inte får vara ifred i S:t Tropez. Ojojoj.

Jag tänker så här: Om jag tycker att det är för mycket mygg i Murpejaure får jag överväga om det är nödvändigt att jag far till Murpejaure. Och om jag verkligen älskar att vara i Murpejaure får jag väl stå ut med myggen.

lördag 8 juni 2013

Välkommen till verkligheten

En postning om se*x. Inte mitt vanligaste ämne, men denna gång var det som man brukar säga på förekommen anledning. Och snart är väl tidningarna fulla av knasiga tips på hur samlivet ska blomstra på sommaren. I tält, husvagnar och trånga sommarstugor... Skrivet 22 juni 2008.

Jag läste ett sånt där fruntimmersblad med en artikel om hur man gör sommaren till ett er*oti*kens paradis. Här kommer råden för den som är intresserad.
Den bruna texten är mina kommenterer.
  1. "Vänta inte till semestern. Det är lätt att skjuta upp alltför mycket till semestern och det gäller även se*xlivet. Men lust uppstår inte alltid automatiskt bara för att vi blir lediga. Om du längtar efter mer se*x så se till att börja ta för dig nu, även om det blir en snab*bis före frukost eller bara en lång kyss innan du åker till jobbet." Hört talas om skiftjobbande make? Någon? Han äter frukost klockan fem eller sover till nio. I det första fallet sover jag, i det andra är jag redan på jobbet.
  2. "Älska i naturen. Vind som smeker i håret, humlesurr och blomdoft ger sensuella upplevelser för alla sinnen. En sandstrand, en skogsslänt eller en sjö kan ta se*xlivet till nya dimensioner. Det kan vara bra att tänka på att hitta ett avskilt ställe – det är inte alla förbipasserande som vill ta del av andras kärleksliv." Hört talas om mygg och knott? Någon? Misstänker att djungelolja på intima ställen är mindre lämpligt.
  3. "Ha trädgårdsse*x. Vill du ha det mer bekvämt men ändå uppleva sommarkänslan, kan du inrätta ett tillfälligt kärleksnäste på en balkong eller i en trädgård. Det går snabbt och enkelt att lägga ut ett täcke om ni vill ha det mjukt och ombonat." Åkej, grannarna är visserligen bortresta, men de som passerar på gångbanan som ligger trettio centimeter från vår nerklippta häck då?
  4. "Pröva en vattenställning. Se*x i vatten är mer än svalkande – det är viktlöst! Pröva nya möjligheter i en sjö eller en pool där ni kan vara ostörda. Dessutom kan äls*kogen få en känsla av slow motion eller att ”gå på månen” och gamla beprövade stäl*lningar blir som nya." Lilla Skäppträsket: Förmodligen cirka femton grader. Föreställ er manligheten i den temperaturen…Nähä.
  5. "Älska med doft. Vid det här laget vet väl alla att det inte är så hälsosamt att smörja in sig i sololja, men många tänder på doften av kokosolja, så varför inte använda oljan medan ni älskar i stället? Att älska medan aromatiska rosenblad eller lavendel krossas under er, är också väl värt att pröva." Jojo, han skulle må då, blomsterhandlaren. ”Kan jag få fyrtio rosor att pilla kronbladen av och ligga sönder?” För stjälkarna ska väl inte vara med? Lavendelplantor är inte så billiga heller. Nej det finge nog bli vad naturen har att ge av lingonris med tallbarr och kottar. Fy fanken så stickigt! Eller menar dom först olja och sedan växtdelar? Man skulle känna sej som något färdigmarinerat för grillen.
  6. "Lev ut en fantasi. Fråga om din partner skulle vilja vara med och leva ut en fantasi. Ni kan till exempel komma överens om att hitta varsin fantasi som ni sedan genomför tillsammans. Tänk bara på att det ska vara något ni båda vill göra och är överens om." Min fantasi handlar om att både småbarnen och tonåringarna sover i sin egen säng hela natten. Det räcker gott för min del. Och maken och jag är garanterat överens.
De där stjärnorna finns förstås i texten för att ingen se*xgalning ska landa hos kwoksiken när de letar efter pe*rve*rsiteter att ägna sig åt...

Sökord

Det allra mest googlade inlägget i mina bloggar är det jag skrev om att backa med släp. Detta är en reflexion över vad folk googlar på. Skrivet 10 juni 2008. På bilden syns min gamla släp, den som en gång köptes för att dras av en Saab V4 och gick under namnet "Ingelas bakbord" i familj- och vänkrets. Jag sålde den på sensommaren 2010 då jag blev erbjuden att köpa en lite större släp med kåpa. "Kwoksiken" var namnet på den mest långlivade av mina bloggar.




Det inlägg som flest googlare kommer till kwoksiken för är fortfarande det som jag skrev om att backa med släp. Det måste vara ett högintressant ämne för en massa internetanvändare.

Om någon händelsevis kommer till detta inlägg via sökning på just detta säger jag bara: Ut och backa! Det går inte att läsa sig till hur man gör. Det går knappt att tänka sig till hur man gör, det är bara att göra det. För övrigt så kan det hända att även kwoksikar råkar ut för smärre backmissöden, så lita inte alltför mycket på det ni läser här om backning!

En annan stackare som hamnar riktigt fel är han (utgår jag ifrån) på SAS i Köpenhamn som skriver att han gillar ny*lonstrumpor. Ack om han visste hur lite jag håller med honom. Jag bär dem någon gång ibland, när det är alldeles nödvändigt, men sköna är de rakt inte. Ingen värme finns det i najlons, jag tror snarast att de har ett K-värde under 0. Förfärligt dålig hållbarhet är det också och det händer mer än en gång att jag sticker tummen rätt igenom när de är på väg upp över min lekamen. Det är väl därför de ofta säljs i trepack antar jag. Då finns det tre chanser att man får på sig ett par i helt skick. Har man tur kan det vara redan det andra och då har man ju ett i reserv om man skulle råka ha sönder dem genom att t.ex. röra sig normalt.

Minnen från fornstora dar

Funderingar över nationalsångens textinnehåll. Skrivet 10 juni 2008. Jag har nog ungefär samma uppfattning nu som då. Tycker verkligen inte att man behöver vara så traditionell och att en ny vers skulle sitta fint.



Sådärja, nu har skolbarnen sommarlov. Vi andra jobbar på ett tag till. Det här jobbet innefattar så mycket praktiska och administrativa uppgifter numera så det behövs verkligen en tid utan elever för att man ska hinna med.

Avslutning i kyrkan har vi haft också. Fast inte i den vanliga, alltså den vita statskyrkan mitt i byn. Där repareras det för fullt och reparationerna blev (förstås) mer omfattande än man räknat med. Murket virke i bjälkar är inget att ignorera...

I stället fick man hålla till i den frikyrka dit jag oftast går när det är aktuellt med kyrkbesök. Det gick förstås bra det med men lite trångt var det. I dag när niorna slutade var det hällande regn så de uppvaktande fick hålla till i sporthallen i stället för att stå på gräskullen på skolgården och ta emot de uppklädda ungdomarna. Själv hade jag bara en att uppvakta i år, dotterns pojkvän som fick nöja sig med en kram via ombud. Inte vet jag vad han tyckte om det egentligen, om han hade tur var det måhända inte så många som såg på.

Traditionsenligt avslutas skolavslutningarna hos oss med att alla sjunger nationalsången. Jag sjunger med glädje den första versen och med viss tvekan den sista strofen i andra versen. Jag skulle gott kunna tänka mig att både leva och dö på andra ställen än i Norden. De tre första stroferna vägrar jag att sjunga, hur mycket jag än uppskattar det land jag lever i. Jag är glad för och stolt över att vi har ett välordnat demokratiskt samhälle med mer jämlikhet och rättvisa än i många andra länder.

Men kan inte riksdagen eller nån annan lämplig styrande instans genast uppdra åt någon begåvad människa att skriva en mer tidsenlig andra vers på Du gamla du fria? Gärna med lite utblick mot världen utanför våra gränser, som i den nuvarande, men med ett ödmjukt anslag.

Uppdatering

SvBG påminner om de två sista verserna:

3.Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana, högt den bragderika bära,
Din fana, högt den bragderika bära.


4.Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Innehållet är väl OK men språket är ohyggligt mossigt. Formuleringar som doftar stormaktstid och "bragder" av det krigiska slaget tycker jag i alla fall att man borde ändra.

Bokstavsbarn

Ämnet i detta inlägg är minst lika aktuellt i dag som när det skrevs, 14 april 2008. Vid den tiden hördes det inte så mycket av ifrågasättande kring de neuropsykiatriska diagnoserna men sedan dess har det skrivits mycket och görs så fortfarande. Betydligt fler än dessa två kritiserar t.ex. medicineringen av stora grupper barn med beteendeproblematik. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är riktigt som medicinarna och andra med biologistiskt synsätt hävdar även om jag vet att det finns barn som klarar av livet mycket bättre sedan de fått börja med medicin.

I kväll bänkar jag mig framför TV:n för att se dokumentären "Fördärvet" som handlar om de svenska forskare som lagt grunden till den syn som råder i Sverige på barn med beteendestörningar.

Sociologen Eva Kär*fve och barnläkaren Leif Eli*nder ville granska materialet men vägrades detta med hänvisning till löften som getts till barnen och deras föräldrar. När kammarrätten beslutade att man måste lämna ut materialet förstörde forskargruppen rubb och stubb.

Det är ett intressant dilemma där jag inte riktigt vet vad jag tycker är rätt och fel när det gäller själva materialet och det värnande om barnens integritet som man hänvisar till.

Dessutom finner jag det väldigt angeläget att på allvar diskutera den skolverklighet där de medicinska disciplinerna nästan alltid har företräde framför de pedagogiska, och hur detta påverkar vår syn på olika slag av inlärningssvårigheter och psykosociala problem.

Frågorna är många.
Var går gränsen mellan en "normal" svag förmåga och ett neuropsykiatriskt funktionshinder?
Är det bra att få en diagnos när det inte fungerar eller kan diagnosen bli ett hinder för utveckling?
Vad blir följderna av att lägga orsaken till problemet hos individen? Kan det bli ett alibi för att inte pröva pedagogiken och övriga förhållanden i verksamheten? Eller blir det ett stöd för att utforma verksamheten till gagn för barnet?