Detta inlägg är en smula känsligt för det handlar om kö*nsidentitet, ett ämne som nog aldrig mister sin laddning. Mina funderingar kom för att det den gången gällde två personer som är i mina stora barns åldrar och som jag sett växa upp. Jag ser i omgivningen nu också att det finns unga personer som antagligen känner tveksamhet kring detta. Förr såg man det inte, antingen så dolde ungdomarna det själva på ett annat sätt eller så hade man helt enkelt inte en tanke på att det hände unga här och nu lika väl som på andra ställen. Jag vet inte så mycket om hur det har gått med dessa båda personer, men den unge mannen är gift och bor i Stockholm. Den unga kvinnan som blev man vet jag har haft problem med att få leva i församlingsgemenskap som familjen vill men jag hoppas att det har ordnat sej. Skrivet 3 februari 2008.
Under en knapp vecka har lokaltidningen haft två artiklar om ungdomar som jag sett växa upp och som har upptäckt att de har en annan kö*nsidentitet än de flesta. Den ene, 17 år gammal och skolkamrat till min stora dotter, har aldrig dolt detta och har valt att vara helt öppen. Med följden att han blev tvungen att lämna sin gymnasieort i Norrbotten och flytta långt hemifrån.
Den andre har hela livet känt att kroppen inte ser ut som det känns inuti. Efter giftermål och tre små barn blev läget ohållbart och A beslöt att genomgå en förändring av kroppen så att det blir rätt på utsidan också. Familjen är aktiva kristna och det har komplicerat saken ytterligare. Nu är A mitt uppe i ett kö*nsbyte och intervjuas i lokaltidningen tillsammans med sin make, fast socialstyrelsen har tvingat dem att separera rent formellt. De tänker fortsätta att leva tillsammans och A har fullt stöd från maken.
Den unge mannen som lever långt från den släkt och familj som accepterar och älskar honom precis som han är kommer säkerligen att klara sin livssituation bra. Han utstrålar en självkänsla som nog är ganska ovanlig i den åldern, oavsett läggning.
Den unga familjen känns det betydligt mera komplicerat för. Det är nästan obegripligt hur det kan bli så här, hur skapelsen kan ta så fel. Vore jag förälder till A skulle jag säkert gå igenom en veritabel storm av känslor och oro och känna skuld dessutom. Jag hoppas innerligt att de kommer att klara av det de går igenom, och den kärlek de har till varandra är den kraft som kommer att hjälpa dem. Förhoppningsvis blir de accepterade även i församling och övrig omgivning. Jag hoppas också att barnen får växa upp tryggt i en familj som fungerar och där alla mår bra.
Jag är inte tillräckligt teologiskt bevandrad för att ha någon uppfattning om vad som sägs i bibeln, men om Gud själv är kärlek, så bör väl vi människor inte ägna oss åt att fördöma den som har det bekymmersamt nog?
