Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 19 maj 2013

FordonSparken


Vi åker spark fortfarande. I alla fall jag. Sparkåkning räknas dock inte till de coola sätten att ta sej fram. Tjejerna går oftast, kan vara för att juniorsparkarna vi har börjar kännas lite för små. Jag har letat fram gamla, jättelånga och jättebra orsamedar som min pappa hade tagit reda på och sparat. Samt beställt nya sparkar hos en som snickrar sådana. Så nästa vinter hoppas jag att vi har förnyat fordonsparken. 30 mars 2008.
 

Hemma på vår gård
 
Så här färdas vi om vintern. Det är det normala sättet att ta sig fram inom tätorten. Vintercyklisterna blir förvisso fler och fler, men sparkåkarna har ännu övertaget. Bland barn och äldre är sparken helt dominerande.
Men nu börjar föret ta slut. De senaste åren har sparkföret inte räckt längre än till slutet av mars, vissa år bara till mitten av mars.

När jag var barn minns jag det som att man sparkade mellan Mikaeli och Valborg. Eller nåt ditåt. Aldrig kan jag minnas att sparkföret var odugligt i december på grund av nån storblia vilket har hänt på senare tid. Sandning på trottoarer och gångbanor var ytterst sällsynt, det behövdes inte eftersom snön var kall och inte ett dugg halkig. Med de senaste vintrarnas växlingar mellan blidväder och kyla behövs det sandning. Något mindre i år än i fjol, tack och lov.
 
Jag hoppas innerligt att sparken kan få fortsätta att vara det bästa transportmedlet vintertid. 

Same same

Skrivet efter ett besök i Skellefteå. Utvecklingen har inte vänt sen dess, nu kan man lika gärna vara i London som i Örebro eller Skellet. Den klassiska barnaffären Asplunds som levt en tynande tillvaro med nya och inte så driftiga ägare har denna vår lagt ner för gott. Skrivet 29 mars 2008.

Staden jag besöker då och då för nödvändigt handlande som inte går att göra i glesbygden eller per post förändras. För tjugo år sedan skedde det någon liten förändring vartannat år eller så, men nu händer det att man inte hittar till favoritbutikerna om besöken blir glesare än nåt per kvartal. Eller rättare sagt; man känner alltför väl igen affärerna. De är nämligen desamma som på alla andra ställen man besöker. Det spelar liksom ingen roll om man shoppar i Stockholm, Örebro, Luleå eller Skellefteå.

Samma butiker med nästan samma saker. Dessutom är det ingen variation i sortimentet i många av de "nya" affärerna. Hur många Dolla*r Store, Jys*k, Ö&*B, Ru*sta eller J*ula kan det finnas plats för här i världen? Det hade också öppnat en ny affär på nya köpcentrat, nämligen heminredningsaffären "Sh*ape". Med samma prylar i. Mycket av sortimentet finns också i de gamla vanliga varuhusen och på Cla*s O.

Och var kommer alla dessa grejor ifrån? Finns det någon fabrik som tillverkar miljoner och åter miljoner av de här artiklarna? Eller tillverkas likadana saker i miljoners fabriker? Lite som en Tim Burton-film känns det. Overkligt på något sätt.

Och var finns alla hem som borde vara översvämmade av mattorna, toalettborstarna, de plastiga husgeråden, konstväxterna i de överdekorerade blomkrukorna och framför allt: doftljusen. Hur i himlens namn kan det finnas en sån marknad för doftljus? Bara här i min lilla by kan man köpa doftljus på minst tre - fyra ställen.

Det är inte utan att man längtar efter Asplunds, Regent och vad de nu hette.

Eller kanske till lanthandeln i Åmliden som min gammelfaster hade. Om man vill fly ännu längre tillbaka, till en idyllisk tid när ingen behövde mer än mat i magen och nya gummistövlar och en ny flanellskjorta ibland.

Fast när jag tänker efter så fanns det uppdragbara plåtleksaker och vattenfärger i små rektangulära plåtaskar där också. Konsumismens tidsålder hade börjat - men den höll sig inom rimlighetens gränser.

Målarlåda med 12 vattenfärger från lanthandeln i Åmliden.
Inköpt (eller fådd) nån gång på 60-talet, men troligen
många fler ån än så på nacken.

Film

Filmtittande igen. En Tim Burton denna gång. De flesta är bra fast han på senare år har gjort en del som går över gränsen för hur burleskt det kan bli utan att vara smaklöst. Denna tyckte jag mycket om. 23 mars 2008.


Jag har sett om filmen "Big fish" i kväll. Den är ännu bättre än jag mindes den. Nu gillar jag oftast Tim Burtons filmer, men jag tror att det här är den bästa. Den som tycker om "Amelie från Montmartre" och "Forrest Gump" gillar nog också "Big fish" skulle jag tro. Filmen är uppbyggd av episoder på samma sätt.

Den handlar om en far och en son, deras relation och faderns osannolika (?) historier om sitt liv. I birollerna hittar man som vanligt några riktigt duktiga skådespelare, Steve Buscemi, Danny de Vito, Jessica Lange, Helena Bonham Carter m.fl. I huvudrollen ses Albert Finney och Ewan Mc Gregor. Den senare en absolut favorit för min del. Har bara sett honom göra bra roller i bra filmer.

Tim Burton gör ofta filmer på ett mycket visuellt sätt. Hans filmer är som en lång rad av välkomponerade och noggrant färglagda bilder som berättar historien. Det gillar jag. Film passar bra till att berätta orealistiska historier och det gör ju Burton, utan att överdriva teknik och specialeffekter.

Jag tycker oftast om riktigt verklighetsnära filmer, men ibland känner jag för nåt riktigt orealistiskt. Bara jag slipper science fiction...

Sånt man inte behöver kunna


Även detta inlägg är inspirerat av Lotten, och hennes kommentarsfält i synnerhet. Det är mycket som man lärt sej och behärskat som numera tillhör historien. Skrivet 11 mars 2008, några dagar efter min 50-årsdag.
  • Att trycka ner folieförslutningen på mjölk- och filflaskorna så att de gick lätt att ta bort, fast inte för långt ner, för då skvätte det, särskilt filmjölken.
  • Att öppna kapsylen på en läsk med den där fliken av tjock, seg folie som stack ner en bit efter flaskhalsen - utan att skära sig i pekfingret.
  • Att ringa i telefon. När jag var barn i glesbygden vevade man på en vev på bakelitklossen och talade om vilket nummer man ville ringa upp. Var det kris så kunde man gråtande tala om att man ville få tag i farmor. Nummerskivan kom nån gång i lågstadieåldern och apparaten blev plastigare.
  • Att borsta av LP-skivorna med en särskild kol(?)fiberborste innan man la dem på skivtallriken. Eller att byta nål i pickupen. (Inte en liten lastbil...)
  • Att räkna med räknesticka. Ingick i gymnasiematten. Jag tror kanske att man började med den redan i högstadiet, men är inte riktigt säker.
  • Att räkna på räknemaskin. När jag hade kontorskunskap på gymnasiet hade vi - förutom maskinskrivning med touchmetoden - räkning på såna där gröna gjutjärnsräknemaskiner som man flyttade sifferrader på och vevade med vev på sidan. Jag kan inte minnas ett enda smack av hur det gick till, men att skriva på tangentbordet är lätt som en plätt.
  • Att använda icke-digitala tekniska hjälpmedel i undervisningen. I min första akademiska utbildning hade vi ett ämne som hette "tekniska läromedel". Där lärde vi oss att: Göra tydliga spritstenciler (fast de hette egentligen duplikat), laga riktiga stenciler som man slagit hål i med en speciell knallrosa lack, skarva film, ljudband och kassettband med speciell tejp, framställa snygga stordior/overheadblad med fiffiga gångjärn som gjorde att man byggde upp en bild med olika flikar, rengöra tonhuvud på bandspelare och innanmätet på en filmprojektor. Det rätta handhavandet av episkop ingick också i kursen. Och en hel del annat som jag har förträngt.
  • Att producera eleganta föreningsblad med hjälp av ultramodern skrivmaskin med typerna på ett huvud och med radérband nedanför färgbandet, gnuggbokstäver, sax, lim och kopiator.
  • Att fotografera och framkalla. I sena tonåren och ett tag framöver fotade jag väldigt mycket och fann stort nöje i att jobba i mörkrummet. Jag var fena på att sätta in en ny filmrulle och dra fram den exakt så mycket som behövdes för att få tre rutor till att exponera på rullen. Och att dra filmen tillbaka in i kassetten när man ville byta från sv/v till dia eller tvärtom och sen tom-mata fram den till rätt ställe igen när man bytt tillbaka.
Lotten skriver också om frukostflingan Eterna. Eterna åt våra kusiner. Själva smulade vi tunnbröd eller husmans i långfilet sen man vispat till det med skeden för att få det lite mindre segt. Eterna gick i min familj under namnet "veahusbåse". Alltså båsset som blir i ett vedhus. Sågspån och flisor och barkflagor och sånt.

Ja hjälp, man känner sig som ett fornfynd. Inte kan det väl vara en ålderskris så här snart efter födelsedagen?

onsdag 1 maj 2013

Virrig mamma eller lätt förlossning

Ibland är jag en språkpolis. Eller ganska ofta. Sedan de flesta tidningar rationaliserat bort språkgranskaren är förfallet ett faktum. Jag tycker att det är en positiv utveckling att allt fler människor får vara skribenter och kan finna sina läsare i olika slags forum. Man ska inte snöa in på de formella kraven utan sätta skrivglädjen före. Men de som skriver professionellt kan man ha andra  krav på. Det här var väl en liten språkvurpa, men lite fånigt blev det. 6mars 2008.

På sista sidan i dagens Norran fanns en annons med följande text:

Fått barn?
Kolla in familjesidorna på nya norran.se


Jag må säga att jag skulle ha blivit väldigt förvånad om jag upptäckt att jag fått barn när jag läste familjesidorna.

Tage tonårsidol

Detta var ännu ett inlägg inspirerat av Klimakteriehäxan. Hon skrev ett inlägg om Tage Danielsson den dagen han skulle ha fyllt 80 år om han fått leva. Skrivet 5 februari 2008.

Jag kan uppriktigt säga att hans bortgång är den - utom vän- och familjekretsen - som berört mej mest. Jag blev så ledsen när han inte fick finnas med i världen ett tag till. Jag kände att han gjorde den lite bättre. Det låter måhända pretentiöst, men han var en vuxen som trots brist på kontakt på rent personligt plan påverkade mej väldigt mycket under de sena tonåren. Han representerade för mej en vuxenvärld som var lite annorlunda än den som fanns närmast runt omkring. Att det fanns andra värderingar och andra saker att värdesätta än det som står en själv närmast. Det var givetvis inte hela orsaken, men en del i att mitt samhällsintresse och det engagemang - som just nu vilar utmattat i skuggan av familjen och jobbet - vaknade.

En del av mitt språkintresse härstammar nog också från hans klurigheter och ordlekar.

Jag köpte och läste hans böcker när jag var i 17-18-årsåldern.
Jag plastade till och med in dem så att de skulle hålla länge.


Jag lyckades aldrig läsa "Liftarens guide..." eller "Jack" för jag fann dem totalt ointressanta, men Tage läste jag med stor behållning.

Fil*ip och Fr*edrik försökte förringa Hasse&Tages storhet i ett av "På spåret"- programmen de var med i. "De är överskattade" upplyste herr Hammar. I den stunden kände jag mig som en gammal hagga som fick lust att knacka de osnutna slynglarna i huvudet med käppen.

Paret Hasse&Tage är outstanding i svensk underhållning enligt min mening. De gjorde det mesta med bravur. Det finns någon enstaka Hasse-produktion som inte faller mig i smaken, men allt de gjorde tillsammans och allt Tage gjorde är suveränt. De gjorde allt; skrev och framförde revy, skrev och sjöng visor, improviserade dagsaktuella sketcher, satte upp musikaler och lustspel, gjorde barnfilm och annan film (både skådespelade och regisserade), skrev böcker och deltog på ibland avgörande vis i samhällsdebatten. Allt med briljans och djupsinne men framför allt med stor humor. Tages sätt att leverera skarpsinnigheter med en utomordentligt fåraktig uppsyn får mej att le när jag tänker på det.

Kom igen om femtio år F&F - om någon minns er då.

Fettisdag

Kort inlägg fettisdag 2008. Tänk om man hade gjort som man alltid säger, att man ska skriva ner allt roligt som skolbarn och ens egna sagt genom åren?

I morse frågade en av sexåringarna på jobbet:
- Du, är det i dag det är den där tjockdagen?

Ibland har jag ett underbart jobb.

Vilse i sig själv

Detta inlägg är en smula känsligt för det handlar om kö*nsidentitet, ett ämne som nog aldrig mister sin laddning. Mina funderingar kom för att det den gången gällde två personer som är i mina stora barns åldrar och som jag sett växa upp. Jag ser i omgivningen nu också att det finns unga personer som antagligen känner tveksamhet kring detta. Förr såg man det inte, antingen så dolde ungdomarna det själva på ett annat sätt eller så hade man helt enkelt inte en tanke på att det hände unga här och nu lika väl som på andra ställen. Jag vet inte så mycket om hur det har gått med dessa båda personer, men den unge mannen är gift och bor i Stockholm. Den unga kvinnan som blev man vet jag har haft problem med att få leva i församlingsgemenskap som familjen vill men jag hoppas att det har ordnat sej. Skrivet 3 februari 2008.

Under en knapp vecka har lokaltidningen haft två artiklar om ungdomar som jag sett växa upp och som har upptäckt att de har en annan kö*nsidentitet än de flesta. Den ene, 17 år gammal och skolkamrat till min stora dotter, har aldrig dolt detta och har valt att vara helt öppen. Med följden att han blev tvungen att lämna sin gymnasieort i Norrbotten och flytta långt hemifrån.

Den andre har hela livet känt att kroppen inte ser ut som det känns inuti. Efter giftermål och tre små barn blev läget ohållbart och A beslöt att genomgå en förändring av kroppen så att det blir rätt på utsidan också. Familjen är aktiva kristna och det har komplicerat saken ytterligare. Nu är A mitt uppe i ett kö*nsbyte och intervjuas i lokaltidningen tillsammans med sin make, fast socialstyrelsen har tvingat dem att separera rent formellt. De tänker fortsätta att leva tillsammans och A har fullt stöd från maken.

Den unge mannen som lever långt från den släkt och familj som accepterar och älskar honom precis som han är kommer säkerligen att klara sin livssituation bra. Han utstrålar en självkänsla som nog är ganska ovanlig i den åldern, oavsett läggning.

Den unga familjen känns det betydligt mera komplicerat för. Det är nästan obegripligt hur det kan bli så här, hur skapelsen kan ta så fel. Vore jag förälder till A skulle jag säkert gå igenom en veritabel storm av känslor och oro och känna skuld dessutom. Jag hoppas innerligt att de kommer att klara av det de går igenom, och den kärlek de har till varandra är den kraft som kommer att hjälpa dem. Förhoppningsvis blir de accepterade även i församling och övrig omgivning. Jag hoppas också att barnen får växa upp tryggt i en familj som fungerar och där alla mår bra.

Jag är inte tillräckligt teologiskt bevandrad för att ha någon uppfattning om vad som sägs i bibeln, men om Gud själv är kärlek, så bör väl vi människor inte ägna oss åt att fördöma den som har det bekymmersamt nog?

Skönhetsoperation

Detta område är inte min kopp te. Jag har inte ägnat mycket energi åt min utvärtes fysionomi och varit starkt kritisk till att låta kniven skapa självförtroende. Men som med mycket annat blir jag med åren mer liberal och även när det gäller detta. Visst bör man väl få hjälp om ögonlocken hänger så att man ser ledsen ut hela tiden fast man inte är det? Detta handlar om en väldigt liten operation, men den hade en lustig liten knorr, därför berättar jag om den. Skrivet 31 januari 2008.

Jag har gjort en skönhetsoperation. Detta skedde i tisdags i den närmaste lilla staden. En liten "kula" (nej, inte en sån kula!) som inte funnits tidigare på min mage skulle bort.

Doktorn var inte riktigt färdigutbildad men jag sa att det gick bra att träna lite på mej. Mina chanser att komma någonvart med hjälp av kroppsliga företräden är nog förbi hur som helst.

När jag frågade hur mycket han trodde att jag skulle tappa i vikt som följd av ingreppet lovade han minst ett gram. Allt till det bättre.

Det slumpade sig så att den söte lille doktorn var densamme som jag skulle besöka senare på eftermiddagen för att titta på den lägenhet han flyttar ut ur som eventuellt blir dotterns. När han lämnade mej och syster Emmy för omplåstring vinkade han och sa "Vi ses senare hemma hos mej då". Stora ögon fick sköterskan. Men jag lugnade henne med att säga att han nog ändå var för ung för min smak.

Touchmetoden

I januari 2008 pågick en stor diskussion i bloggvärlden om hur man skriver på tangentbord. Medlemmarna i min generation har i många fall haft maskinskrivning eller kontorskunskap som skolämne och borde alltså vara bättre förberedd på en tillvaro som man styr via tangentbord. Men jag vet inte hur det är med det. Den som inspirerade mej till detta var Mymlan som sedan dess har fått en position som en av de mest inflytelserika bloggarna och som alltid skriver om väsentliga ämnen både i bloggmediet och på andra ställen. Jag hade precis också börjat intressera mej för läs- och skrivmetoder utifrån datorskrivande, något som numera är en självklarhet i många skolor, vår också.

Mymlan skriver intressant om undervisning i maskinskrivning. Jag kan hålla med henne om frågeställningen; varför anses inte detta viktigt längre nu när i stort sett alla människor förväntas använda tangentbord dagligen? Jag blir nästan full i skratt när jag har att göra med dataexperter och IT-snillen som använder tangentbordet så taffligt att min gamla kontorskunskapsfröken skull gråta. Och man lider när man sitter hos en läkare som ska skriva något på dator samtidigt som han ställer frågor om patienten. Senast var det en narkosläkare inför operation av ett barn. Det tog evigheter. Vilket slöseri med samhällsresurser... En sekreterare skulle ha sparat massor med tid och förmodligen pengar. En läkarlön för att sitta och leta bokstäver, det liknar ju ingenting.

Arne Trageton är en norsk pedagogikforskare. Han driver ett forskningsprojekt där tesen är att barn lär sig både att läsa och skriva snabbare och bättre om de från allra första början använder dator i stället för papper och penna. Han rekommenderar en “personlig touch-metod” Alltså att man ska använda alla fingrar men inte slaviskt följa en viss placering. Själv har jag haft kontorskunskap med skärm eller klisterlappar på tangenterna och hastighets/rättskrivningsprov och jag skriver fortfarande enligt den gamla metoden . Det fungerar alldeles utmärkt. Jag skriver nog mera fel än jag gjorde på skrivmaskin men jag skyller som Mymlan på att det går så fort att trycka ned tangenterna på tangentbordet så det blir lätt en bokstav för mycket eller en omkastning här och där. Mellanrummen hamnar ibland fel också. Särskilt händer detta vid bloggskrivande när tanken löper fritt och snabbt.

Mina tonåringar skriver med högst personlig metod och det går minst lika snabbt men blir ännu mera fel än när jag skriver. De har aldrig haft någon undervisning i hur man skriver med alla fingrarna. Jag använder gärna datorn som skrivhjälpmedel när jag jobbar med barn som har läs- och skrivsvårigheter (ja andra också förstås) och man får särskilt betona att de ska använda båda händerna när de skriver. Även barn som är väldigt datorvana hemifrån använder ofta bara den dominanta handen.

Lite undervisning kanske inte vore fel?

Filmtips

Jag är lite tveksam till om jag ska lägga in postningar av detta slag här, de filmer jag skriver om var väl knappt aktuella när jag såg dem och inte alls nu. Men jag gör det ändå. För min egen skull kan jag behöva komma ihåg sånt som har berett mej nöje eller till och med glädje förr. Det här skrevs 9 december 2007.

Jag hyrde en film i går kväll, som jag tittade på alldeles själv, då mannen i mitt liv har sådana intressen att han behöver gå och lägga sig tidigt ibland om helgkvällarna. Och lika bra var väl det för han hade nog somnat hur som helst av denna rulle.

Men det gjorde inte jag. Filmen var Vänner för livet med Adam Sandler och Don Cheadle i huvudrollerna. Den handlar om vänskap mellan män, eller kanske mellan människor. En av dem är lyckad på alla sätt, dock inte lycklig, den andres liv är en katastrof. I filmen får man följa deras återuppväckta vänskap och hur den förändrar livet för dem båda. Men det är inget sockrigt lyckligt slut där alla skuttar omkring som i schamporeklam från 80-talet, utan mer realistiskt.

Jag tycker ofta att Adam Sandler är bra och jag har aldrig sett honom bättre än i den här filmen. Bra musik var det också, något som för min del kan plussa på en bra film med ungefär 50%.

Se den om du gillar filmer som handlar om människor. Se den också om du tycker att det är viktigt att kunna öppna sitt hjärta för någon annan.

[vännerförlvt.jpg]