Ingen reklam tack?

Jag  har haft dekal på min brevlåda i hur många år som helst för att slippa direktreklamen. Det respekteras bättre nu än för tjugo år sen, men den reklam som ligger i tidningar och tidskrifter, den slipper man inte. Skrivet 21 november 2007.

En veckas reklamskörd, med nej-tack-dekal.

 

Jag har tackat nej till reklam i min brevlåda. Därför ser min hög sparad sen en vecka tillbaka ut så här. Det kommer hur mycket reklam som helst i annan post. I tidningar, tidskrifter och kataloger från företag som man har affärer med. Det här är ett tämligen nytt fenomen, förr var det nåt litet blad ibland, men nu är det drösvis. I dagstidningen kommer det massor av reklam från affärer i sta'n, 12 mil bort. Hur sugen blir man på att köra 12 mil och köpa en fläskfilé för 69 kr/kilot?

Det här är inget annat än ett ilvilligt sätt att strunta i att respektera en önskan att slippa direktreklam. Att smyg-direktreklamen ökar så här måste väl bero på att fler och fler undanber sig reklam i lådan.

 

En veckas onödiga kuvert.

Somligt kommer till och med emballerat, instucket i nån väsentlig post. Det här är veckans skörd av onödiga kuvert. Jag gillar inte när marknaden tränger sig in i mitt hem så här. Vill man freda sig borde man väl få det?

Och hur mycket får ni som inte har undanbett er reklamen???



Attraktiv


Det här skrev jag 25 oktober 2007. Det var både lite skämtsamt och allvarligt tänkt och poängen var just detta att vi som är vanliga, d.v.s. har de vanligaste blodgrupperna är minst lika viktiga som givarna med ovanliga blodgrupper. Detta eftersom det går åt mest blod med de vanligaste blodgrupperna. Jag fick många kommentarer till denna postning och förstod inte förrän efter flera år att några av dem handlade om att homosexuella män inte får lämna blod eller fick i alla fall inte då. Blodbussen var här i byn för två veckor sen och jag fick ingen kallelse som jag brukar. Kanske är jag också diskriminerad nu, av ålder? 




Röda och vita trombocyter

I dag har jag lämnat blod. Det började jag med för ganska länge sedan. Anledningen till mitt beslut var att jag var fruktansvärt stickrädd i barn- och ungdomen. Jag kunde svimma vid blotta åsynen av en sänkanål. Till slut blev jag trött på mej själv och bestämde att jag skulle bearbeta rädslan genom att prova att lämna blod. Jag fick använda all viljekraft för att inte ge upp när jag såg nålarna som används för det ändamålet och som liknar strumpstickor nr 2½ . Jag svimmade nån gång i början och det hände en gång att jag kräktes efteråt, men de senaste 15 åren har jag lämnat regelbundet och mått bara bra. Spruträdslan är ett minne blott.

När jag äntrade blodbussen som parkerat på torget i min lilla by i dag var lokaltidningens reporter där för att skriva om verksamheten. Hon frågade på och det var riktigt intressant att lyssna. Massor av saker som jag aldrig tänkt på fast jag har lämnat blod i många år. Hon ställde frågor om blodgrupperna; om de är likadant fördelade här som i övriga landet och mycket annat som man kan läsa om i Norran på lördag eller måndag. Hon frågade också om vilka blodgivare som är attraktivast. Då svarade den trevliga personalen att alla blodgivare är attraktiva. Glad blev jag där jag låg på rygg och klämde på den lilla kramgrunkan. Tänk att man får känna sej riktigt attraktiv tre gånger om året. Inte illa!

Här är länk till blodcentralerna för den som ännu inte har provat på men funderar.

Bilden är också hämtad därifrån. Jag tror att de förlåter mej.



Inte en chans

Hösten 2007 cirkulerade en s.k. bloggutmaning där man skulle skriva om företeelser som man inte under några omständigheter skulle ge en andra chans. Jag tvekade om jag skulle skriva något, för mycket av det folk skrev om uppfattade jag som småttigheter som egentligen inte har någon betydelse, som brist på p-platser och dålig service på restauranger. Med de erfarenheter jag har i dag är perspektivet ännu vidare kring vad som är värt att reta sej på och jag skulle kanske inte skriva nånting i ämnet. I alla fall skrev jag detta om mina inte-en-andra-chans-företeelser den 20 oktober 2007.

 Jag har funderat mycket och kan knappt komma på nånting som jag verkligen inte skulle ge åtminstone en chans till. Punkt ett är den enda säkra. Men saker som man önskar att man slapp finns det. Här kommer några såna, utan rangordning för övrigt:

• En misshandlande man.
• Intoleranta, fördomsfulla och tvärsäkra människor som alltid vet hur det egentligen ligger till. Med allt.
• Folk som ältar småttigheter och skapar gigantiska problem av struntsaker.
• S.k. humanister som uppför sig respektlöst mot och hånar människor med en tro. Om de vore verkliga humanister så skulle de vara måna om att den som har en tro har rätt till det precis som att den som inte tror har rätt till det.
• Över huvud taget den som på ett påträngande sätt vill pracka på någon en uppfattning eller en vara.
• Myndigheter och företag där man får vänta och vänta i telefon för att sen bli kopplad vidare varefter ny väntan följer, och detta upprepas om och om igen tills man till slut blir helt bortkopplad från linjen för att telefontiden är slut eller alla har gått för dagen.

Problemet med dessa punkter är att de - med undantag av nr 1 - inte går att undvika helt. Vissa är till och med helt nödvändiga att stå ut med, alldeles för ofta.

Uppdatering: Kom på en säker till. Får inte en första chans ens.

• En karl i slammerfylla som försöker bjuda upp mej.

Uppdatering 2:

• Inälvsmat. Hugaligen.

Valfrihetstvång

En annan bloggare (Klimakteriehäxan, fortfarande aktiv) skrev  vid den här tiden om att hon önskade en god fé som kunde hålla reda på hushållsekonomin. Det är för mycket som ska hållas ordning på och fattas beslut om tyckte hon. Inspirerad av detta sorterade jag mina tankar om hur allt väljande kräver ett engagemang hos oss medborgare som vi kanske inte har. I eftertankens kranka blekhet kan jag se att jag borde ha varit mycket mer aktiv. Då hade vår livssituation sett annorlunda ut i dag. Så vänta inte på fén, beställ rådgivning hos bankerna och försäkringsbolagen. De finns inte där för din trygghet om du nu lever i den naiva tron. Och har du valt fel finns ingen nåd när katastrofen händer dej. Skrivet 20/10 2007. 

Jag tycker att problemet stavas: Valfrihet.

Det finns alldeles för mycket att välja på nuförtiden och alldeles för lite tid att sätta sig in i allt. Telefoni, elbolag, försäkringsbolag, pensionsplaceringar och så vidare. Jag får perioder när jag ser över allt efter bästa förmåga och känner mej sen nöjd ett tag. Men så vet man att alla villkor och förutsättningar ändras eftersom tiden går och man borde ha en ständigt pågående översyn. Jag har bekanta som sitter framför datorn varenda dag och flyttar pensionspengar mellan fonderna, men det har inte jag tid med.

Man måste väl ha tid att bara finnas till också? Och putsa fönster, impregnera täckbyxor, laga god och nyttig mat till familjen, ta hem farmor från hemmet och andra väsentligheter i det mindre formatet.

Tänk om vi rentav här har en del av förklaringen till att alla jag känner tycker att tiden till socialt liv har minskat drastiskt de senaste tio åren? Tänk om vi skulle använda mer av tiden till att bry oss om varann? Det är ju inte rättvist om det är så att de som skjuter undan tankarna på orange kuvert och liknande och använder tiden till medmänsklighet ska straffas med sämre levnadsvillkor på ålderdomen?

Jag håller med K-häxan. Jag föreslår att man inrättar det statliga Goda-Fe-institutet som håller ordning och fattar goda kloka beslut åt alla som vill göra annat av livet. Endast rättrådiga och sant altruistiska personer får anställning där. Endast etiska investeringar får feerna göra med fokets pengar.

Mer Frihet från Energikrävande Val åt folket!
Verklig Val-Frihet.
Eller kanske Val-Frid rentav?

Förmåner

Skrivet 21 september 2007. Anledningen framgår i själva inlägget och förhållandena har inte ändrats. Inte heller har det där företaget hört av sej nån gång. Observera att jag inte är ett dugg missunnsam. Jag unnar alla som har förmåner på jobbet det med hela mitt hjärta. Önskar bara att det gällde även offentliganställda och den som jobbar med/i småföretag.

Det är olika hur man har det på jobbet. På en del privata arbetsplatser, med generös ledning förstås, verkar det så trevligt. Såna där småsaker som lite gott fika ibland, en resa nån gång per år, personer utifrån med ärende till företaget som har med sej presenter av olika slag och subventionerade fritidsaktiviteter eller friskvård.

I den kommunala sektorn lyser det mesta med sin frånvaro. Vi betalar våra skorpor själva, ingen skrivboksförsäljare kommer på besök med guld, myrra eller kulspetspennor, sällan eller aldrig blir vi bjudna på någon form av rekreation. Under en tid pågick ett friskvårdsprojekt då vi fick gå på massage till starkt subventionerat pris vilket jag gjorde ganska regelbundet och mådde väldigt bra av det. Men det blev ju så dyrt i längden så nu gäller det erbjudandet inte längre. Och hur gärna jag vill går det inte att ta ur egen ficka och köpa såna tjänster mer än någon enstaka gång.

I våras fick vi faktiskt en inbjudan till läromedelsvisning en eftermiddag i Skellefteå, med ett glas vin och snittar som lockbete. Jag mailade och tackade för inbjudan men meddelade att det tyvärr var lite långt med 12 mil, men att vi var väldigt intresserade. Jag föreslog att de kunde ordna en visning här i  M eller i Lycksele så kunde man bjuda in övriga inlandskommuner. Som alternativ bad jag att de skulle skicka lite provexemplar och att vi inte hade något emot ett glas vin, av praktiska skäl då helst ur kartong. Skicka den direkt till till vår rektor för utskänkning, skrev jag. Smörgåsarna behöver ni inte bry er om la jag till. (Vem vill ha svettiga gamla smörgåsar...?)

Förlaget svarade artigt att de skulle kontakta oss men de har de inte gjort.