Till Tagetes försvar

Skrivet 2 april 2007 när jag än en gång kände att jag ville försvara det fula och föraktade. Bilderna är knyckta från en känd fröleverantörs hemsida, kan inte tänka mej att de misstycker.


Gult är fult?

Hur kan det komma sej att en liten blomma blir närmast ett hatobjekt? Det finns två blommor som "ingen" vill ha i sina rabatter, nämligen tagetes och petunia. Petunior säljs trots det i mängder på försommaren, åtminstone här i vår blomsterhandel. Vem är det som planterar dem? Man kan se dem i en och annan balkonglåda i fönstren på pensionärsbostäderna och i de små blombänkarna på kyrkogården men det måste finnas en hord med smygpetunianer. Kanske står de i byttor och krukor i avskilda hörn hemma hos trädgårdssnobbarna?

Det finns också det omvända. Vissa blommor blir så hyllade och upphaussade att det bildas speciella klubbar för folk som inte odlar något annat än dessa, t.ex. pelargonior och fuchsia. Och penséer då, denna triviala växt som alla älskar och ingen någonsin säger ett kritiskt ord om! Hur kan det bli så?

Den andra blomman som "ingen" känns vid är tagetesen. Där erkänner jag att jag tycker som etablissemanget. (Ovanligt nog för min del...) Trots det förekommer de i rabatterna hemma hos mej ibland för barnen på Lilla E:s dagis samlar egna frön och sår dem vid den här tiden. Några plantor följer alltid med hem i början av juni. Egentligen är det inget större fel på dem förutom lukten. Jag gillar ju dessutom gula och orange blommor så jag kan inte skylla på det.

I en artikel i Hallandsposten spekulerar en skribent över att antitagetesrörelsen kan bero på att de är ungefär lika heta som "70-talsliv i mexitegelvilla med storblommiga tapeter i ärtgrönt och orange, inredningsdetaljer som den mörkt gula jättelampan av ihopmonterade plastbitar och en trädgård med barrträd, blålila petunior och en herrans massa tagetes" I heminredningssammanhang är ju både blomtapeter och plastlampor på väg tillbaka. Kanske är det snart dags för tagetesen och petunian att bli retro-inne?

Nu hände det sig förra året att jag behövde en lågvuxen kantväxt som gick att så direkt på växtplatsen och som skulle vara anspråkslös och finna sej i nästan vad som helst. Jag hittade en fröpåse med en växt som uppfyllde alla krav. Men - den hette...ja ni förstår, det där på T.Jag köpte och sådde i alla fall. Och se, den lilla växten på T med det dilliknande bladverket och den härliga lite citronliknande doften passade perfekt i min rabatt. Den är ätlig dessutom och går att använda som krydda och dekoration i matlagningen.

I år tänkte jag så den igen men hittade inte såna frön här hemma. Och så gav jag efter och köpte något som heter "Texaskrage" i stället. (Fult namn, växten är fin.) Men jag ångrar mej lite grann och har lite dåligt samvete för att jag sviker min lilla vän på T och liksom passivt sällar mej till dess belackare.
När jag googlade på kryddtagetes hittade jag dessutom en massa olika sorter. Jag kanske blir den som startar kryddtagetessällskapet för jag tyckte att den röda sorten var jätteläcker. Tänk om jag blir först med att vara inne! För en gångs skull!

Jag ska leta frön i Lycksele på torsdag. De båda små gulingarna på T kan få trängas där i min rödgula rabatt.



Röda små taggisar.