Skrivet i februari 2006 om en resemiss på väg hem från Göteborg.
I fredags läste jag Olle Lundqvists (Norran) blogg där han skriver om sina mellanhavanden med flygbolag och SJ. Bland annat byter han tåg i Herrljunga. Då dök det upp ett minne av en händelse för ett par år sedan som jag efteråt knappt har tänkt på sedan dess. Troligen för att det var en av de mest obehagliga upplevelser jag haft (av händelser i det mer vardagliga facket) på senare tid. Så här var det: Det hela utspelar sig i augusti 2004.Stora dottern och jag är på väg norrut från Göteborg. Vi ska åka via Fagersta eftersom min syster och därmed hennes kusiner bor ett par mil därifrån och hon ska stanna där en vecka, men jag ska åka hem till M i Lappland. Det har varit tryckande varmt hela veckan på västkusten och i tågkupén är det olidligt.
I Herrljunga ska vi byta tåg och stiger av med hela packningen för en veckas stugliv i ryggsäckar och på liten kärra. Svetten lackar. Solen steker på perrongen och mot järnvägsstationens södra vägg, den som vetter mot spåren. Den som varit på järnvägsstationen i Herrljunga kanske har lagt märke till att på norra sidan finns en liten plätt som är inbyggd mellan husets två gavlar som är utdragna till små "flyglar". Där är det ljuvligt skuggigt och skönt. Vi har en liten stunds väntan framför oss och vi inhandlar kall läsk och en påse jordnötter för vi känner att vi behöver lite salt också. Jag kollar klockan lite slött och vi sitter och slappnar av alldeles tysta med packningen utspridd kring bordet. Vi hör inte ett knäpp förutom två gubbar som sitter vid bordet intill och pratar med varandra - och ve och fasa - ett tåg som sakta lämnar stationen! Vi har missat tåget, hörde inte när det kom in, inget utrop, bara när det gick...
Hjälp, vad gör man, har varit i hålor av alla de slag i flera världsdelar, men detta tar priset när det gäller känsla av "left in the middle of nowhere". Det lilla torget är helt tomt och det syns inte till en själ förutom de två gubbarna. Flera av byggnaderna runt omkring ser ut att ha behövt en uppsnyggning för ett antal år sedan. Jag ringer till SJ, bussbolag, till taxi och allt jag kan tänka mej för att hitta ett alternativt sätt att ta oss vidare, men nix, inget lyckas.
Vid det här laget börjar vi bli hungriga. Det enda vi hittar i matväg är en sunkig grillservering med flottigt käk och klibbiga galonmöbler. Nu är det svårt att hålla modet uppe inför dottern. Jag har bara lust att gråta över hela den sorgliga situationen, kanske mest för att jag längtar hem till de små flickorna som väntar mej hem med bussen från Bastuträsk nästa morgon och för att jag inser att den trevliga eftermiddagen jag förväntat mej hemma hos min syster som jag träffar alldeles för sällan, den blir det inget med. Herrljunga kan säkert vara en trevlig plats om den besöks under trivsammare omständigheter, men just nu kan ingen av oss se nånting som ens med lite god vilja kunde kallas charmfullt på denna sömniga lilla plats.
Vi har ingen aning om vart vi ska ta vägen i natt, och med en sumpad tågbiljett finns inte slantar kvar att ta in på något luxuöst etablissemang, om det funnits något sådant. Jag ringer hem och berättar med gråten i halsen om fadäsen. Efter en kvart ungefär piper telefonen den lilla trudelutten "Always look on the bright sides of life, du dutt, du dutt du dutt du dutt" från slutscenen i filmen "Life of Brian". (Varför har jag denna fåniga melodi som ringsignal just när jag befinner mig i Herrljunga?) Det är min far som ringer och han har inte bara hunnit höra om vår belägenhet utan det visar det sig att problemet redan är löst! En f d älgjägarkamrat som har flyttat söderut, närmare bestämt till trakten av Mariestad, är på väg mot Herrljunga för att undsätta de nödställda! Det är inte klokt, men så är det; han tar sin Volvo och kör minst 12 mil enkel väg för att hjälpa oss, som han har träffat flyktigt ett par gånger. Jag blir glad men samtidigt lite generad över denna hjälpsamhet. Vi blir alltså räddade från en natt i Herrljunga och får övernatta i jaktkamratens herrgårdsliknande villa och morgonen därpå köper vi nya biljetter via hans dator. Vi bjuds på rejäl frukost och får därefter skjuts till Töreboda för vidare resa till kusiner och hemåt. Dessutom uppträder både jaktkamraten och hans fru så att det känns helt naturligt att de ställer upp på det här sättet oc h min lite obehagliga känsla av genans och skam släpper helt.
Vad kan man då lära sig av detta? Ja man kan undra hur det skulle kännas att vara strandsatt i M... Skulle en främling här få samma känsla att befinna sig på en overklig plats som jag fick i H? Hur ser det ut egentligen? Ser samhället inbjudande och trevligt ut och finns det folk som rör sig i byn? Skulle någon vänlig människa kunna säga eller göra något för att få den här personen att känna sig bättre till mods? Eller skulle en räddande ängel komma körande från Skellefteå eller Storuman om det behövdes? (Kanske om han eller hon tillbringat de flesta av sina dagar i Tärnaby och ha en luddig uppfattning om vad avstånd är, som pappas jaktkamrat.)
Herrljunga då? Egentligen skulle man väl ta sej dit någon gång av fri vilja och ta sej en ordentlig titt på platsen. Det är säkert helt OK att bo och leva där. Men sån där cider, det har jag faktiskt inte varit sugen på en enda gång sedan den där heta dagen i augusti 2004.
