Skrivet 26 augusti 2007. Antagligen hade jag läst något obalanserat inlägg om jägare någonstans. Då levde jag som jägarhustru och ville förmedla en annan syn på jakten och jägarna. Det är en förmån att ha tillgång till fina råvaror för mathållningen och jag skulle gärna vilja ha det i fortsättningen också. Det känns bra att kunna laga mat till barnen av sånt som man vet varifrån det kommer, i synnerhet i ljuset av den diskussion som pågått i medierna de första månaderna 2013.
Ämnet jakt och jägare dyker upp regelbundet även hos bloggarna. Ofta är det ganska onyanserade åsikter som luftas. Det märks mer än en gång att den som skriver inte har denna företeelse i sin närhet, utan har fått sina intryck från gamla filmer med grevar och patroner med rakborste i hatten och halvlitern i fickan eller möjligen den något yngre men knappast mer verklighetsnära filmen Jägarna. (Som har sina kvalitéer och är spännande och sevärd , men inte för att den beskriver en normal situation.)
I mina ögon är en riktig jägare en person som uppskattar alla moment i jakten och som alltid gör en sansad bedömning när det är riktigt att låta skottet gå och hellre låter bli om det finns minsta risk för skadskjutning. En riktig jägare tycker att viltvård är viktigt men tar det inte som förevändning för att bedriva jakt under nån sorts "jag uppoffrar mej"-attityd.
Det där med sprit under jakten är något som jag aldrig sett annat än i gamla filmer och om någon skulle vara onykter eller använda alkohol under jakten skulle han/hon fråntas sitt vapen och skickas hem.
Jag äter gärna både kött och fisk och skäms inte det minsta över detta. Jag jagar inte själv men jag fiskar och känner mej inte det minsta mordisk för det. Fast jag släppte snällt tillbaka en öring strax under minimimått i går, hoppas att den överlevde.
Som jägarhustru är jag bortskämd med fina råvaror i köket. I torsdags stekte jag nötfärs (älgfärsen slut) till fredagstacon och tyckte att det luktade lagård i hela köket...
Dessutom tror jag tyvärr inte att djur slaktade i industrislakterier varit lugna och trygga fram till döden. Jag skäms mer när jag äter kyckling än när jag äter vilt, men jag gör det ibland i alla fall fast det inte finns någon etikmärkning eller ens KRAV-kyckling att köpa .
Om man äter mat från djurriket kanske man ska tänka efter lite innan man utnämner en väldigt stor grupp människor till mordlystna spritdoftande hellyhansennördar.
