Skrivet 9 september 2007. Det gäller fortfarande, det där med filmer, även om det finns både svenska, franska, andra europeiska och amerikanska som är bra. En och annan asiatisk produktion har jag också njutit av.
Jag tycker väldigt mycket om brittisk film. Det finns många av det där lite vardags-realism-absurd-stillsamt vansinne- slaget som är bara så bra.
En till har jag sett i kväll i 4:an, Blow dry. Med underbara skådespelare som Alan Rickman, Rachel Griffiths och en ung Josh Hartnett. Den handlar om en frisörtävling, men det är bara till det yttre. Egentligen handlar den förstås om relationer. En stor del av det sevärda består (som ofta i de brittiska lite mörka komedierna) av alla biroller; mer eller mindre knäppa frisörer och modeller, yorkshire-får-bönder och småstadsbor och inte minst Warren Clarke som den något excentriske borgmästaren.
Det är inte en film som håvar in många stjärnor i recensionerna, men mej passar den precis.
Det är något med brittisk landsbygd som är alldeles oemotståndligt, trots all blask-beige sjaskighet och alla knäppskallar som tycks bebo den, åtminstone i filmens värld.
