Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 24 februari 2013

Brittisk film

Skrivet 9 september 2007. Det gäller fortfarande, det där med filmer, även om det finns både svenska, franska, andra europeiska och amerikanska som är bra. En och annan asiatisk produktion har jag också njutit av.

Jag tycker väldigt mycket om brittisk film. Det finns många av det där lite vardags-realism-absurd-stillsamt vansinne- slaget som är bara bra.

En till har jag sett i kväll i 4:an, Blow dry. Med underbara skådespelare som Alan Rickman, Rachel Griffiths och en ung Josh Hartnett. Den handlar om en frisörtävling, men det är bara till det yttre. Egentligen handlar den förstås om relationer. En stor del av det sevärda består (som ofta i de brittiska lite mörka komedierna) av alla biroller; mer eller mindre knäppa frisörer och modeller, yorkshire-får-bönder och småstadsbor och inte minst Warren Clarke som den något excentriske borgmästaren.

Det är inte en film som håvar in många stjärnor i recensionerna, men mej passar den precis.

Det är något med brittisk landsbygd som är alldeles oemotståndligt, trots all blask-beige sjaskighet och alla knäppskallar som tycks bebo den, åtminstone i filmens värld.

Hellyhansennördar

Skrivet 26 augusti 2007. Antagligen hade jag läst något obalanserat inlägg om jägare någonstans. Då levde jag som jägarhustru och ville förmedla en annan syn på jakten och jägarna. Det är en förmån att ha tillgång till fina råvaror för mathållningen och jag skulle gärna vilja ha det i fortsättningen också. Det känns bra att kunna laga mat till barnen av sånt som man vet varifrån det kommer, i synnerhet i ljuset av den diskussion som pågått i medierna de första månaderna 2013.

Ämnet jakt och jägare dyker upp regelbundet även hos bloggarna. Ofta är det ganska onyanserade åsikter som luftas. Det märks mer än en gång att den som skriver inte har denna företeelse i sin närhet, utan har fått sina intryck från gamla filmer med grevar och patroner med rakborste i hatten och halvlitern i fickan eller möjligen den något yngre men knappast mer verklighetsnära filmen Jägarna. (Som har sina kvalitéer och är spännande och sevärd , men inte för att den beskriver en normal situation.)

I mina ögon är en riktig jägare en person som uppskattar alla moment i jakten och som alltid gör en sansad bedömning när det är riktigt att låta skottet gå och hellre låter bli om det finns minsta risk för skadskjutning. En riktig jägare tycker att viltvård är viktigt men tar det inte som förevändning för att bedriva jakt under nån sorts "jag uppoffrar mej"-attityd.

Det där med sprit under jakten är något som jag aldrig sett annat än i gamla filmer och om någon skulle vara onykter eller använda alkohol under jakten skulle han/hon fråntas sitt vapen och skickas hem.

Jag äter gärna både kött och fisk och skäms inte det minsta över detta. Jag jagar inte själv men jag fiskar och känner mej inte det minsta mordisk för det. Fast jag släppte snällt tillbaka en öring strax under minimimått i går, hoppas att den överlevde.

Som jägarhustru är jag bortskämd med fina råvaror i köket. I torsdags stekte jag nötfärs (älgfärsen slut) till fredagstacon och tyckte att det luktade lagård i hela köket...

Dessutom tror jag tyvärr inte att djur slaktade i industrislakterier varit lugna och trygga fram till döden. Jag skäms mer när jag äter kyckling än när jag äter vilt, men jag gör det ibland i alla fall fast det inte finns någon etikmärkning eller ens KRAV-kyckling att köpa .

Om man äter mat från djurriket kanske man ska tänka efter lite innan man utnämner en väldigt stor grupp människor till mordlystna spritdoftande hellyhansennördar.

Hål smöret slätt

Skrivet 22 augusti 2008. Min vän Sven-Bertil som från början stod bakom HSS kommenterade indignerat och jag publicerar hans kommentar också, tror inte att han har något emot det.

HSS - not.
 
Aktionsgruppen HSS har inte skördat några större framgångar i vår familj.

Gräv, klet på kanten, smulor, frön från sportplus, ja alla avarter finns att beskåda i vår smörask.

Jag är ledsen SvBG men så ligger det till.
 
Sven-Bertil kommenterade:
Jag finner icke ord! Jag är förkrossad, tillintetgjord. Det smärtar djupt i min själ att se detta illdåd. Och ändå lider knappast jag mest. Tänk på smöret, tänk på smöret... vilket övertramp att göra detta djupa ingrepp i hela dess inre struktur.

Upp till kamp manar AgHSS.

(Läs gärna om denna aktionsgrupp via direktlänken här ovanför! Men läs inte bara, utan gören bättring!!)

Vems?

Skrivet 13 juli 2007. Som sagt, den sommaren arbetades det hela tiden. Vi byggde ny farstu, jag grävde om rabatter och la plattor mellan huset och rabatterna. Här skojar jag lite med mej själv med hjälp av Photoshop.

Är det Hulkens fru?
Prinsessan Fiona?
 

Eller Heidi från Ensamheten?
 
Nej...

...det är ju bara plattläggerskan, jordgräverskan, panelmålerskan och paltdegsrörerskan från M!





En annan sorts rabatt

Skrivet 12 juli 2007. Den här sommaren gjorde jag om flera rabatter hemma på tomten och bloggade flera gånger om hur arbetet fortskred, därav titeln på detta inlägg. Det vilda och farliga livet har lyst med sin frånvaro allt sedan dess och verkar inte aktuellt nu heller.

Eftersom jag ofta har någon poängkurs på gång så innehar jag medlemskap i studentkår nästan för jämnan. Då får man studenterbjudanden i sin mailbox med täta mellanrum.

Det brukar vara i-pods, häftiga mobiltelefoner, rabatt på adressändring och sånt som man antar är till nytta och glädje för en student. För det mesta reflekterar jag aldrig ens över dessa erbjudanden. Nån gång har jag köpt program till datorn med studentrabatt, det kan vara en god affär.

I morse hade ett alldeles nytt rabatterbjudande landat. Det gällde ett paketpris på "D*ur*ex sommarpaket". Fem stycken trepack i olika fräcka utformningar och färger samt en flaska "gisch" med rosa kulör.

Ack den som levt ett vilt och farligt liv och haft behov av detta...

Hemskt mycket hej

Skrivet 8 juli 2007, i en lätt irriterad sinnesstämning.

Låt mej ha detta sagt först: Jag gillar inte att bli "niad". När ungdomar man känt sedan dom var tre år börjar säga "ni" bara för att de råkat få jobb på det stora madrass- och sängklädsvaruhuset så blir jag irriterad. Ibland brukar jag titta bakom mej för att kolla om jag har sällskap när någon säger "ni" till mej fast jag mig veterligen är ensam.

Men att bli tilltalad med "hej" i en klämkäck ton från glasslådor, flingpåsar och färgburkar, det är nog snäppet värre.

Jag citerar:
Hej, hur mår du? (flingorna)
Hej! För oss på XXX är god mat...(glassen)
Hej! Det här är en grundfärg som...(färgen, förstås)

Färgburkarna började i fjol, samtidigt som man bytte namn på produkterna. Från att ha hetat vad de används till fick de fantasinamn som "Genuin", "Smidig" och annat larv som endast överträffas i fånighetsgrad av kulörernas namn (som de för övrigt riskerar att sammanblandas med). Hur ska jag minnas om "Timmer" är namnet på produkten eller den kulör jag målade med förra året? Kan det vara någon påhittare från IKEA som bytt jobb?

När matvarorna började hälsa på mej har jag inte lagt märke till, såg det bara häromdagen men det kan ha pågått länge.

Nää, skärpning ICA och ALCRO! Saklig produktinformation utan larv på förpackningarna, tack.

Backa med släp

Sskrivet 23 juli 2007. Detta är det mitt mest googlade blogginlägg någonsin. Jag fattar inte varför, den som inte fixar att backa med släp kan knappast ha någon större hjälp av att leta information om det på nätet. Eller tänker dom sitta med laptopen i knät och backa enligt vägledning på webben? Nej, det där är som mycket annat, kör på känsla bara. Som det nu blev är det ju tur att jag aldrig har varit tveksam inför att prova på lite av varje. Det är faktiskt inte så svårt. Och det är ju inte förbjudet att ta om ifall man inte kommer alldeles rätt första gången.

Gammelsläpen, kallad "Ingelas bakbord".
Elisabet blir imponerad när jag skriver att jag har backat in släpen på gården.

Hon skulle bara veta hur många gånger jag fick ta om innan jag kom rätt mellan björkstubbarna, verandan och rabatterna. Fast jag rattar de flesta andra släpvagnar bättre än min egen. Den införskaffades en gång i tiden för att hänga bakefter en Saab V4:a och är inte just större än ett bakbord. Bommen är kort och det är svårt att se var man har släpen. Om bommen är längre är det lättare.

En gång i mitt liv har jag gjort en perfekt inbackning (finns det ett sånt ord?) med släp. Det var förmodligen nån gång när jag var mammaledig med något av de större barnen och min far var yrkesverksam fortfarande, för jag skulle uträtta ett ärende åt honom. Uppgiften var att lämna av tomma gastuber (för svetsning) på dåvarande lastbilsverkstaden som även levererade gas. Jag kom alltså rattande in på gårdsplanen med två tomma gastuber på släpen, svängde runt lite elegant - vid det här laget stod samtliga i personalen i porten för att begapa tillställningen - och backade pricksäkert rakt in genom porten och in i verkstan. Det var knäpp tyst när jag klev ur bilen och bad om hjälp att lasta av tuberna.

Det mesta man behöver kunna går att lära sej. Det finns inga fordon, maskiner eller verktyg som det inte finns möjlighet att lära sej behärska. Man behöver inte bli bäst men man ska inte heller behöva vara rådlös.

Gräsklippare

Skrivet 26 maj 2007, också detta inspirerat av bilbloggdamen. Jag har letat bilder av den där gröna Väduren men inte hittat någon. Det hade annars kunnat vara intressant för läsaren för det var en högst egendomlig maskin som inte liknade någon annan gräsansningsapparat jag har sett. Att bilder saknas på webben torde betyda att det inte fanns särskilt många och att de definintivt inte överlevt in i den digitala tidsåldern.

Det är lika bra att erkänna: Jag har också hört till de som hatar. Jag brukade raljera över folk som först åker gräsmattan runt med åkklippare för att sedan dra på sig träningsoverallen och springa motionsspåret runt.

De första 5 åren som villaägare körde jag handjagare runt "gräsmattan". Det var ganska kul. När jag klippte gräset kom grannars och andra mer långväga barn springande för att titta på den märkliga manicken så det blev som ett manifestationståg runt tomten mer än en vanlig gräsklippning. Citationstecknen betyder att det inte fanns så mycket gräs på den, det gäller nämligen att gödsla med stor måtta om det ska funka med orange Stiga cylinder -82. Vid denna tidpunkt var jag ordförande i den lokala miljörörelsen så det fanns inget val.

När den första batteriklipparen kom runt -87-88 köpte jag en. Den var grön och hette "Vädur" och såg ut som en jättelik groda som blivit överkörd överallt utom på mitten. Den gick förvånansvärt bra. Gödslingen stod fortfarande på sparläge förstås. På baksidan var det nu mest mossa och den behöver inte klippas men är grön och mjuk. Problemet med Vädur var att laddningsautomatik inte var uppfunnen så när man glömde den i laddning fick batterierna spader och blev tommare än tomma. Då fick man montera isär hela maskinen och koppla om från serie- till parallellkoppling eller om det var tvärtom, och ladda om med en bilbatteriladdare under noggrann uppsikt så att inte hela garaget flög i luften.

Numera kör vi en röd motorklippare av känt märke med uppsamlare. Vi kostar även på oss lite gödsel ibland, av fjäderfäursprung, vartannat år eller så. Klippet lägger jag i blomrabatterna och växthuset. Ingen i detta hushåll klipper gräset före 11 på söndagarna och vi tankar Aspen-bränsle (som om det skulle spela roll de få litrarna per säsong...) så jag anser att vi är bortom allt tvivel oskyldiga till både psykosocial och biologisk miljöförstöring, i alla fall i någon större grad.


Bilbloggtankar

Skrivet 26 maj 2007. Efter det där bilblogginlägget började en massa tankar dyka upp som på ena eller andra sättet förknippades med fordon jag mött i livet.

Något konstigt hände: Jag blev så otroligt engagerad i bilbloggandet, jag som tycker att bilar är ett nödvändigt ont och att motorsport är en styggelse.

Det ena minnet efter det andra dök upp när jag funderade över bilarna i mitt liv: Pappas Austin A 30, PV:arna, Amazonerna, Peugot 404:orna. Min första VW-bubbla, Saab V4:an som jag välte ner i diket mellan Raggsjö och Brinken.

När jag tänkt en stund till kom jag fram till att det inte är bilarna i sig som jag tycker är märkvärdiga, det är förstås minnena som tankarna på bilarna lockar fram.

Men hur kan då minnena vara så starkt förknippade med fordonen? Bygger våra upplevelser i så hög grad på att vi har färdats någonstans? Är själva resan essensen i livet?

I så fall får jag nog skärpa mej; senast jag var på en semester att tala om var 1998.

söndag 17 februari 2013

Bilblogg

Skrivet 24 maj 2007 efter uppmaning från Lotten, en av landets mer kända bloggare, att göra just den dagen till stora bilbloggaredagen.


A 30, även kallad "slipsknuten"

Min barndoms första bil som jag minns var en svart Austin A30. Den hängde med en bit in på 60-talet när familjen blev så stor att det var dags att byta till något större: En Volvo PV och sedermera Amazoner i en lång räcka. Austin stod på gården en sommar i väntan på skrotning och vi barn använde den som lekstuga. Jag grät bittert när den gick hädan.

Min egen första bil var en ljusblå VW-bubbla -68 med en ansenlig mängd rost under. Pappa och jag låg under den sommaren -77 och fixade och svetsade och den gick sedan som ett spjut mellan hemmet och Umeå. Oftast var den full av studenter på väg hem för att tvätta kläder och fylla matlådorna. I vinterblåsten fick man ibland hålla hårt i bakelitratten när det friskade i från åkrarna och sjön i Långviksvallen och Tavelsjö . Eberspächern gick för fullt så att vi inte skulle frysa ihjäl och för att åtminstone ett titthål stort som en pappersfemma skulle hållas öppet. Bilen hade dock bilbälten, till och med rullbälten, fram alltså. Inga bak. Om min dotter som fyller 18 nästa sommar skulle ge sej ut på vägarna i ett sådant fordon skulle modern inte sova en blund, garanterat.

Sedan ganska många år är kombibilar det enda alternativet i min familj. Har haft ett antal av olika märken. Just nu åker vi klassiskt amerikanskt, börjar på F. Den går inte fort men bra och kan klara sej på 0,66 l/mil på landsvägen. Det skulle vara trevligt att ha råd med en nyare bil nån gång men aldrig att jag skulle köpa en sprillandes ny, inte ens om jag hade miljoner att spendera.

Den senaste tiden har vi funderat om en bil av sedan- eller halvkombimodell skulle funka hos oss men Ö säger att då kan jag inte fara till stan och handla resårsängar och stuva in i bagagen. Det är en historia för sej som jag kanske berättar om nån gång.


En plats att drömma om

Skrivet 9 maj 2007. En bloggare som jag följde vid den här tiden som kallade sej DMH skrev ett inlägg som inspirerade.

DMH skriver i sin blogg om hur fascinerad han är av New England, och han tillskriver till stor del John Irving denna längtan till nordöstra USA.

Min hemliga plats är en helt annan men kanske orsakerna till den känslan har lite liknande ursprung. Jag har alltid känt en dragning till Irland, likaså till Skottland, Newcastletrakten och andra mer avlägsna delar av det brittiska öriket. Fast jag har aldrig varit någon annanstans än i London och den närmaste omgivningen.

Troligtvis är det väl alla bra brittiska filmer och TV-serier i den miljön som gör att jag tror att det finns nån slags "norrländsk" mentalitet fast lite mer vässad och drastisk på nåt sätt. Det är bara det där gråa och lätt skitiga intrycket man får av brittiska städer som inte lockar. Irländsk landsbygd ser däremot grön och fridfull ut. För att inte tala om hos veterinärerna i det grönskande och vänliga Yorkshire där man också hittar fullt av slagfärdiga gubbar och gummor uppblandade med gemytliga halvfattiga men bildade och verserade godsägare.

Till skillnad från DMH så är jag inte lockad av heminredningsstilen i de trakter jag trängtar till. Jag ser framför mej mörka laminatbordsskivor med en fläckig före detta blommig vaxduk med ketchupfläckar som letat sej in i fibrerna, och förnimmer en unken doft av gammal tobaksrök och utspillt intorkat öl. På det området vinner New England med hästlängder.

Jag tror förstås också att alla karlar är ungefär som Robert Carlyles och Jimmy Nails rollfigurer, alltså lite luggslitna och inte helt sympatiska men väldigt spännande.

Inte helt sympatisk utstrålning
men vilken utstrålning!

Eller så är det bara min allmänna faiblesse för elände som får mej att falla pladask för irländska potatisåkrar och dito -bönder som drabbas av missväxt.

Fason, skapnad och barnmode

Skrivet 23 april 2007. Tyvärr är ämnet inte mindre aktuellt idag, snarare tvärtom. När jag nu några år senare ser de här bilderna igen funderar jag över hur de här unga modellerna regisserats. Pojken står på ett normalt pojkvis, men visst är det en egendomlig pose hos flickan?
 
 




















Det är bra att man ser över vad barn äter i skola och på fritids. Saftsoppa och kräm passar dåligt som vardagsmellanmål. Det är bra när barn rör på sej i stället för att tillbringa sin tid sittande vid bildskärmar av olika slag. Alla mina barn äter bra, rör på sej mycket och de ser väldigt olika ut.

Det stora problemet är att kläderna ser alldeles lika ut. Killkläderna är mycket "tolerantare" till skärningen. De kan man ha om man är smal eller lite rund. Men flickkläderna...vojne vojne.

Den som passar i flickklädmodet ska vara pinnsmal och då menar jag pinnsmal. Man får inte ha varken breda axlar, kraftiga överarmar eller rund mage. Eller rund ända för den delen. Fast ingen hos oss råkar ha just det sista (av barnen alltså) så ser jag och hör hur jobbigt det är för flickor med den kroppsformen. Och när man har passerat 128 centilong är det fullständigt omöjligt att hitta nånting för då blir de redan smala kläderna så smala att endast den som balanserar på gränsen till anorexi passar riktigt bra i dem. Nej, nu tog jag väl i, men den av min flickor som verkligen har varit jättesmal är den enda som har kunnat ha sin "rätta" centilongstorlek och inte nästa med uppfållade byxben.

Och hur kul är det med killkläder som är svarta, militärgröna och kanske lite mörkt orange, och med döskallar eller drakar på när man är en tjej som gillar rött, rosa och ljuslila och mönster med blommor och snirkliga bokstäver? Inte mycket.

Bilderna är hämtade från HM:s hemsida och är inte extrema på något vis utan representativa för utbudet.

Genusperspektiv på tingen

Mjölka hon jer go' men åst'n han jer å go.



Det finns en intressant företeelse i den dialekt jag talar. Det handlar om vad som är kvinnligt och manligt i substantiv-världen. Vi har ju inte feminina eller maskulina substantiv i svenska språket längre, annat än naturligt genus, alltså att en kvinna är hon medan en gubbe är han. Till exempel. Men varje normalt funtad västerbottning vet att en tall är han, medan en björk är hon. Solen är hon men månen är han.

Förklaringen till detta är följande:
Västerbottensdialekterna liksom älvdalsmål och gutamål har mera kvar av vår fornsvenska som i sin tur har rötterna i forntyskan. Därav femininum och maskulinum-känslan, det går tillbaka på die och der.

Och det fattar man ju att det går att lista ut att klockan är hon eftersom det ordet fortfarande har kvar -an på slutet som indikerar femininum. Men att man känner på sej att björken i dialekt måste heta "björka"och därför är en hon, när den nuförtiden slutar på -en och därför är reale, alltså ett könlöst genus, det är en gåta.

Det urgamla, eller om man vill det genuina, i våra dialekter ligger också bakom fenomenet med diftonger d.v.s. att sten inte heter sten utan "stain" med en glidning mellan två olika vokaler, precis som på tyska. Det finner man i de tre dialekterna jag nämnde ovan men även i skånska fast något omvandlat. Sträck på er skåningar, ni är också lite genuina!


Järna jär'e e bain.


Botanikestetik

Jag fick väldigt många kommentarer till det förra inlägget om tagetesarna. De flesta försökte övertyga mej om att det är riktigt dålig smak att gilla tagetes. Detta skrevs 4 april.

Jag har funderat ett par dagar, och jag tror att jag har kommit på varför jag känner och reagerar som jag gör.

Det är så här: Jag tycker om när det är fint. Jag är noggrann. När jag gör något lämnas inget åt slumpen. Inga fusklösningar, inte ens där det inte syns. Ska man ha trädgård ska den vara välskött. Där jag jobbar ska det vara trevligt och ordning och reda. Hemma ska det vara fräscht och man ska inte behöva ägna en massa tid till att efter att leta saker som man behöver använda. Helst.

Men det kostar ju. Något måste man prioritera bort om man ska prioritera allt härovan. Jag är just nu i en fas i livet när jag funderar över hur jag vill använda den tid jag har. Tid som man inte vet något om hur lång den egentligen är heller. Det är inte säkert att jag vill använda den till att ha det alldeles perfekt. Jag tänker inte låta hem och trädgård förfalla, för då skulle jag inte trivas, men det är möjligt att jag häller ut en påse av något lättodlat som ser hyfsat ut i sommar. Kanhända att det blir ringblommor och solrosor. Stora oranga. Krasse är ett alternativ. Lättskött är ju inte lika med dålig smak! Om det nu finns någon särskilt dålig smak. Det finns väl bara olika smak.

Lättodlade och dekorativa.

Till Tagetes försvar

Skrivet 2 april 2007 när jag än en gång kände att jag ville försvara det fula och föraktade. Bilderna är knyckta från en känd fröleverantörs hemsida, kan inte tänka mej att de misstycker.

Gult är fult?
Hur kan det komma sej att en liten blomma blir närmast ett hatobjekt? Det finns två blommor som "ingen" vill ha i sina rabatter, nämligen tagetes och petunia. Petunior säljs trots det i mängder på försommaren, åtminstone här i vår blomsterhandel. Vem är det som planterar dem? Man kan se dem i en och annan balkonglåda i fönstren på pensionärsbostäderna och i de små blombänkarna på kyrkogården men det måste finnas en hord med smygpetunianer. Kanske står de i byttor och krukor i avskilda hörn hemma hos trädgårdssnobbarna?

Det finns också det omvända. Vissa blommor blir så hyllade och upphaussade att det bildas speciella klubbar för folk som inte odlar något annat än dessa, t.ex. pelargonior och fuchsia. Och penséer då, denna triviala växt som alla älskar och ingen någonsin säger ett kritiskt ord om! Hur kan det bli så?

Den andra blomman som "ingen" känns vid är tagetesen. Där erkänner jag att jag tycker som etablissemanget. (Ovanligt nog för min del...) Trots det förekommer de i rabatterna hemma hos mej ibland för barnen på Lilla E:s dagis samlar egna frön och sår dem vid den här tiden. Några plantor följer alltid med hem i början av juni. Egentligen är det inget större fel på dem förutom lukten. Jag gillar ju dessutom gula och orange blommor så jag kan inte skylla på det.

I en artikel i Hallandsposten spekulerar en skribent över att antitagetesrörelsen kan bero på att de är ungefär lika heta som "70-talsliv i mexitegelvilla med storblommiga tapeter i ärtgrönt och orange, inredningsdetaljer som den mörkt gula jättelampan av ihopmonterade plastbitar och en trädgård med barrträd, blålila petunior och en herrans massa tagetes" I heminredningssammanhang är ju både blomtapeter och plastlampor på väg tillbaka. Kanske är det snart dags för tagetesen och petunian att bli retro-inne?

Nu hände det sig förra året att jag behövde en lågvuxen kantväxt som gick att så direkt på växtplatsen och som skulle vara anspråkslös och finna sej i nästan vad som helst. Jag hittade en fröpåse med en växt som uppfyllde alla krav. Men - den hette...ja ni förstår, det där på T.Jag köpte och sådde i alla fall. Och se, den lilla växten på T med det dilliknande bladverket och den härliga lite citronliknande doften passade perfekt i min rabatt. Den är ätlig dessutom och går att använda som krydda och dekoration i matlagningen.

I år tänkte jag så den igen men hittade inte såna frön här hemma. Och så gav jag efter och köpte något som heter "Texaskrage" i stället. (Fult namn, växten är fin.) Men jag ångrar mej lite grann och har lite dåligt samvete för att jag sviker min lilla vän på T och liksom passivt sällar mej till dess belackare.
När jag googlade på kryddtagetes hittade jag dessutom en massa olika sorter. Jag kanske blir den som startar kryddtagetessällskapet för jag tyckte att den röda sorten var jätteläcker. Tänk om jag blir först med att vara inne! För en gångs skull!

Jag ska leta frön i Lycksele på torsdag. De båda små gulingarna på T kan få trängas där i min rödgula rabatt.


Röda små taggisar.



fredag 15 februari 2013

Oh what a night

Skrivet 27 mars 2007 efter en natt som var ungefär som nätterna var vid den tiden.

Ja, nu är det kanske inte som man kan tro, något särskilt uppskakande med den titeln. Det är bara en helt vanlig natt i familjens sovrum.
  1. Somnade klockan åtta när jag nattade småtjejerna.
  2. Vaknade igen kl nio.
  3. Hade blivit någorlunda trött igen vid midnatt, gick och la mej.
  4. Somnade till slut vid 00.30.
  5. Hade sovit cirka en kvart när Lilla E kom och knölade ner sin kudde mellan min och Ö:s. Hon kröp därefter ner under mitt täcke och la sina kalla små fötter i mina knäveck.
  6. Vi somnade om efter en ganska liten stund.
  7. Klockan 04.00 ringde Ö:s väckarklocka. Väckning till förmiddagsskiftet. För det mesta vaknar han av det där lilla knäppet innan ringningen och det hör aldrig jag, men nu i början av sommartiden tar det en stund så jag hann vakna.
  8. Somnade igen fram emot 04.30.
  9. Klockan 05.30 pickade en liten hand på mitt bröst. "Mamma, näsblod." M med papperstuss under näsan vid sängkanten. Upp och sanera.
  10. Klockan 05.45 ligger alla tre i dubbelsängen. Lilla E vaknade som tur var inte. Vi somnar om - tror jag i alla fall.
  11. 07.00 Dags att stiga upp.


När jag var hos företagsläkaren härom veckan frågade hon om jag har besvär med sömnstörningar. Det vet jag inte, jag har haft småbarn i 20 år så jag har väl fyra sömnstörningar i så fall. Jag vet säkert att jag sov bra första halvåret 1998 då A hade börjat sova i egen säng och innan jag blev gravid med M. Fast jag minns inte hur det kändes.

Reklam i lådan och luren

Skrivet 23 mars 2007. Riktigt sur var jag. Det är lugnare numera med telefonförsäljningssamtal, tror att NIX respekteras bättre nu. Och stackars de ungdomar som inte får annat jobb än som telefonförsäljare och utnyttjas av gnidiga arbetsgivare...


På brevlådelocket
Det går inte att värja sej mot reklamen. Även om man är anmäld sedan 10 år i alla de register som finns för att slippa eländet så är man inte helt fredad. Även här hos oss får vi stå ut med att det i dagstidningen kommer glansiga reklamblad för stormarknaden eller blomsterhandeln i Skellefteå. Det skulle inte falla mej in att köra tolv och en halv mil för kycklingklubbor för 9.90 eller en fikus för samma summa.

De företag som man har nåt slags affärer ihop med får ringa trots att man är "nix:ad". Eftersom jag har min mail hos ett av teleföretagen så ringer de alltsom oftast och vill att jag ska byta till deras telefonabonnemang. Just tele har jag bytt ibland och det syns säkert i deras papper. Den senaste tiden har detta företag varit som "mörun" och ringt flera gånger i veckan. Jag svarar alltid att jag av princip inte gör affärer per telefon men att att de får skicka information per post så tar jag ställning efter att ha kollat i lugn och ro eller att jag kommer att besöka deras hemsidor och jämföra själv.

Den här gången gav människan inte upp utan fortsatte envetet att berätta om olika abonnemang och rabatterbjudanden så jag fick höja rösten och upprepa budskapet. Nu har de kommit på att de ringer efter några dagar och frågar ifall jag verkligen har kollat! Senast svarade jag att jag inte hade det men att jag skulle göra det när jag fick tillfälle. Efter tre dagar ringde tjejen igen och frågade. Jag hade verkligen inte haft tid att bry mej om såna struntsaker just då p.g.a viktiga saker i familjen så jag svarade att jag hade haft annat att tänka på och att de inte behövde ringa igen och kontrollera hur jag prioriterar i mitt liv. Då svarar den näbbiga tjejen:
- Jaså, vad har du då haft för dej om jag får fråga?
Jag svarar fortfarande någorlunda vänligt:
- Privata saker som rör familjen.
Försäljerskan igen:
- Jaha vad skulle det vara då?

I det läget borde man dra en rövarhistoria om att huset brunnit ner och att hela familjen tyvärr råkat ut för en jordbävning och att man själv fått återfall i den tropiska livshotande sjukdom som man ådrog sej i Amazonas 1973.

Men det gör man ju inte. I stället vrålar jag i luren:
- Det har du inte med att göra! och lägger på.

Efteråt är jag så upprörd att jag inte ens kommer ihåg vilket namn hon sa när hon presenterade sej. Tyvärr, för mej, tur för henne.

Jag läste om ett annat sätt att snoppa av besvärliga försäljare. Man svarar: Tyvärr har jag inte tid att prata med dej just nu, men om du vill vara snäll och ge mej ditt hemnummer så kan jag ringa dej mitt i .......(fyll i valfritt efter det du själv höll på med) så kan vi resonera om saken.



En vän och kollega har en sambo som hanterar det på ett helt annat sätt. Han är en riktig skogens man, går jämt i gröna byxor, har stora stövlar på fötterna och uppvikt luva på huvudet och jag uppfattar honom som en vänlig och lugn person. Men när det ringer försäljare av t.ex kalsongabonnemang så visar han en annan sida. Han pratar länge och intresserat om kvaliteter och modeller och tvättråd och olika alternativ och kombinationer av kalsongprenumeration och när telefonmänniskan är lagom upphetsad och börjar fråga om leveransadressen hur många det ska vara och hur ofta han vill ha paket så säger han:
- Int' behöv' ja' nå' kalsonger, och så lägger han på.

Här anmäler du dej för att spärra ditt telefonnummer för försäljare: www.nix.nu

Skönheten hos en torraka

Skrivet i mars 2007 efter en av många skidturer denna vår nere på myren mot milspåret.

Som en skulptur.
Eller "törraga" som det heter på mitt hemlands tungomål. Det finns en särskild skönhet i naturen som man hittar hos det missformade, det krokiga och ålderstigna. Jag har alltid tyckt om gamla stubbar, torrakor, torkade vinterståndare och annat i den vägen. Men det måste vara sånt som har formats av tiden och inte av människan. OK, en stubbe kan ha fått hjälp av människohand för att bli stubbe, men vackrast är de som blivit till av storm eller av brand. Och att en torraka ofta är resultatet av en parasit, det glömmer jag så gärna. Undrar hur jag kommer att se på saken (om jag hinner vara med om det) när skogarna är fulla av torrakor av sorten pinus contorta efter skadesvamparnas härjningar i det fullskaleexperiment som contortaplanteringarna var.

Vridet
 Går man nära och tittar efter så blir man ännu mer fascinerad. Och är det verkligen så att de alltid vrider sej motsols?

Troligen har en och annan skidåkare fått undra i dag vad det är för dåre som har klafsat omkring i djupsnön flera meter från skidspåret...

Töklister

Skrivet 14/3 2007 efter en skidtur som ledde till klimatfunderingar.

Perfekta spår, alltid.

Om jag skulle skriva en Science fiction-novell skulle monstret heta Thaw Glue och ur dess porer skulle den vämjeliga substansen tränga ut för att klibba ner hela världen.

Tog en tur i spåret i dag och insåg att universalklistret inte räckte till utan jag klämde på ett ordentligt lager tödito. Tyvärr tänkte jag inte på att det blåst en hel del under tisdagsdygnet så spåren var fulla av båss som blåst ner från träden. Jag styrde mot myrarna bakom milspåret för jag förstod att det skulle vara bättre där men den bit jag åkte genom skogen hann det fastna tallbarr, barkflagor, skägglav och kottar (nej nu överdrev jag) under skidorna. Det var alltså ingen större njutning med åkningen i dag. Jag letade upp en fortfarande frusen driva och skrapade av det som gick men sen hade jag ju inget fäste kvar. Så armarna fick sej en duvning till. Men det var vackert i skogen. Och kolla vilka fantastiska skidspår vi har här!

Om man ska vara lite mer seriös när det gäller vädret så kan man förstås undra vart klimatet är på väg. Detta är nu tredje året när det blir så här milt redan i början av mars. Är det slumpen eller naturliga förskjutningar av köldpolerna eller är det så att vi börjar se effekterna av vårt sätt att leva och ta för oss av jordens resurser? När jag var barn så vet jag säkert att vi åkte spark från november till april, vartenda år. Möjligen var det någon trettondagsblia då det var lite slaskigt men det gick alltid över. Numera tar alltid vinterföret på vägar och gångbanor slut i början av mars. Lite läskigt är det. Klart läskigare än Thaw Glue-monstret.

Vad är det för speciellt med karlar och traktorer?

Skrivet 10 mars 2007. Egentligen en kärleksförklaring till männen, och han som var min man i synnerhet. I en annan tid, i ett annat liv. Nu är både traktorägaren, traktorföraren på bilden och traktorn borta.


Ge en karl en traktor och han blir lycklig.
 
Jag har så många gånger tänkt lära mej att köra för att få uppleva det själv men det har inte blivit av. Dom skottar och skottar, sprutar med slungan, backar och vänder och tippar av hjärtans lust. Ibland när far skottar med den gamla röda jordbrukaren får jag ropa att flickorna vill ha lite snö kvar att leka med...Och när den oäkta maken skottar så skulle han ta undan ända till köksfönstret om traktorn varit mer att köra med. Säger han själv alltså. Grannen kör ut med sin så snart det är en liten liten plogkant. Han har en förfärligt liten och gullig traktor, midjestyrd. Ja, en stor också förstås. En kollega hördes en gång ropa genom fönstret till sin far som var ute och skottade, i slutet av oktober tror jag det var "Hur går det, hittar du nån snö där under gräsmattan?" Och han har en jättestor traktor i neonfärger.
Och mitt i skottningen kör mannen jag älskar in på gården och signalerar med teckenspråk genom traktor- och köksfönsterrutan att det är dags för mej att sätta på kaffe. Och då känns det så gott och bra.

So what's the thing? Har Freud eller Jung skrivit något om detta? Finns det någon som vet?

Sex underliga saker

Skrivet 6 mars 2007. Från början en "bloggutmaning" som jag skrev med stor tveksamhet. Min vana vid öppenhet på nätet var obefintlig och fortfarande känner jag mej tveksam till att publicera...

[Kvällsmacka.JPG]
Kvällsfika med havreknäcke

  1. Jag är aldrig sugen på havreknäcke till morgonfikat, men nästan alltid till kvällsfika.
  2. Jag kan ibland inte låta bli att se konstiga filmer som jag inte begriper ett smack av ända till slutet.
  3. Min mun kan ibland vara i funktion utan att hjärnan är inkopplad. (Detta är inget mindre än en medicinsk sensation!)
  4. Jag snusar ibland på örngott när jag stryker dem. När de blir varma kan jag känna på lukten vem som har använt dem, fast de är tvättade.
  5. Jag kan aldrig beräkna hur lång tid saker och ting egentligen tar. Alltifrån att göra frukost till att tapetsera ett rum tror jag ska gå mycket snabbare än det i själva verket gör.
  6. Jag tycker att det är tilldragande med mycket hår. På vem och var någonstans går jag inte närmare in på. Kan dock avslöja att det gäller inte mina egna ben.

Vårvinter

Skrivet 5 mars 2007 om den bästa årstiden

Kaffe smakar bäst ur sotig panna.
Vissa bilder är symboler för något som är mycket större än själva motivet. Den här med vår sotiga kaffepanna är en sådan.Den symboliserar hela den härliga vårvintertiden, det viktigaste skälet till att bo och leva i dessa nejder. För mej och min familj innebär den tiden många utflykter, på skidor längs eller tvärs eller på skotern. Just den här bilden är tagen vid den lilla tjärn som är en av favoritplatserna, inte mer än några kilometer hemifrån.



 

 

torsdag 14 februari 2013

Hemskheter i Herrljunga

Skrivet i februari 2006 om en resemiss på väg hem från Göteborg.

I fredags läste jag Olle Lundqvists (Norran) blogg där han skriver om sina mellanhavanden med flygbolag och SJ. Bland annat byter han tåg i Herrljunga. Då dök det upp ett minne av en händelse för ett par år sedan som jag efteråt knappt har tänkt på sedan dess. Troligen för att det var en av de mest obehagliga upplevelser jag haft (av händelser i det mer vardagliga facket) på senare tid. Så här var det: Det hela utspelar sig i augusti 2004.Stora dottern och jag är på väg norrut från Göteborg. Vi ska åka via Fagersta eftersom min syster och därmed hennes kusiner bor ett par mil därifrån och hon ska stanna där en vecka, men jag ska åka hem till M i Lappland. Det har varit tryckande varmt hela veckan på västkusten och i tågkupén är det olidligt.

I Herrljunga ska vi byta tåg och stiger av med hela packningen för en veckas stugliv i ryggsäckar och på liten kärra. Svetten lackar. Solen steker på perrongen och mot järnvägsstationens södra vägg, den som vetter mot spåren. Den som varit på järnvägsstationen i Herrljunga kanske har lagt märke till att på norra sidan finns en liten plätt som är inbyggd mellan husets två gavlar som är utdragna till små "flyglar". Där är det ljuvligt skuggigt och skönt. Vi har en liten stunds väntan framför oss och vi inhandlar kall läsk och en påse jordnötter för vi känner att vi behöver lite salt också. Jag kollar klockan lite slött och vi sitter och slappnar av alldeles tysta med packningen utspridd kring bordet. Vi hör inte ett knäpp förutom två gubbar som sitter vid bordet intill och pratar med varandra - och ve och fasa - ett tåg som sakta lämnar stationen! Vi har missat tåget, hörde inte när det kom in, inget utrop, bara när det gick...

Hjälp, vad gör man, har varit i hålor av alla de slag i flera världsdelar, men detta tar priset när det gäller känsla av "left in the middle of nowhere". Det lilla torget är helt tomt och det syns inte till en själ förutom de två gubbarna. Flera av byggnaderna runt omkring ser ut att ha behövt en uppsnyggning för ett antal år sedan. Jag ringer till SJ, bussbolag, till taxi och allt jag kan tänka mej för att hitta ett alternativt sätt att ta oss vidare, men nix, inget lyckas.

Vid det här laget börjar vi bli hungriga. Det enda vi hittar i matväg är en sunkig grillservering med flottigt käk och klibbiga galonmöbler. Nu är det svårt att hålla modet uppe inför dottern. Jag har bara lust att gråta över hela den sorgliga situationen, kanske mest för att jag längtar hem till de små flickorna som väntar mej hem med bussen från Bastuträsk nästa morgon och för att jag inser att den trevliga eftermiddagen jag förväntat mej hemma hos min syster som jag träffar alldeles för sällan, den blir det inget med. Herrljunga kan säkert vara en trevlig plats om den besöks under trivsammare omständigheter, men just nu kan ingen av oss se nånting som ens med lite god vilja kunde kallas charmfullt på denna sömniga lilla plats.

Vi har ingen aning om vart vi ska ta vägen i natt, och med en sumpad tågbiljett finns inte slantar kvar att ta in på något luxuöst etablissemang, om det funnits något sådant. Jag ringer hem och berättar med gråten i halsen om fadäsen. Efter en kvart ungefär piper telefonen den lilla trudelutten "Always look on the bright sides of life, du dutt, du dutt du dutt du dutt" från slutscenen i filmen "Life of Brian". (Varför har jag denna fåniga melodi som ringsignal just när jag befinner mig i Herrljunga?) Det är min far som ringer och han har inte bara hunnit höra om vår belägenhet utan det visar det sig att problemet redan är löst! En f d älgjägarkamrat som har flyttat söderut, närmare bestämt till trakten av Mariestad, är på väg mot Herrljunga för att undsätta de nödställda! Det är inte klokt, men så är det; han tar sin Volvo och kör minst 12 mil enkel väg för att hjälpa oss, som han har träffat flyktigt ett par gånger. Jag blir glad men samtidigt lite generad över denna hjälpsamhet. Vi blir alltså räddade från en natt i Herrljunga och får övernatta i jaktkamratens herrgårdsliknande villa och morgonen därpå köper vi nya biljetter via hans dator. Vi bjuds på rejäl frukost och får därefter skjuts till Töreboda för vidare resa till kusiner och hemåt. Dessutom uppträder både jaktkamraten och hans fru så att det känns helt naturligt att de ställer upp på det här sättet oc h min lite obehagliga känsla av genans och skam släpper helt.

Vad kan man då lära sig av detta? Ja man kan undra hur det skulle kännas att vara strandsatt i M... Skulle en främling här få samma känsla att befinna sig på en overklig plats som jag fick i H? Hur ser det ut egentligen? Ser samhället inbjudande och trevligt ut och finns det folk som rör sig i byn? Skulle någon vänlig människa kunna säga eller göra något för att få den här personen att känna sig bättre till mods? Eller skulle en räddande ängel komma körande från Skellefteå eller Storuman om det behövdes? (Kanske om han eller hon tillbringat de flesta av sina dagar i Tärnaby och ha en luddig uppfattning om vad avstånd är, som pappas jaktkamrat.)

Herrljunga då? Egentligen skulle man väl ta sej dit någon gång av fri vilja och ta sej en ordentlig titt på platsen. Det är säkert helt OK att bo och leva där. Men sån där cider, det har jag faktiskt inte varit sugen på en enda gång sedan den där heta dagen i augusti 2004.