Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 22 september 2013

Ouppnåeligt

En tid hade jag ett slags finkundsavtal med banken. Det berodde på nåt lån som togs inför nån renovering eller bilköp eller nåt och som det gick att få bättre villkor på om man hade ett sånt avtal. Jag var nog aldrig nån riktig finkund och jag avslutade det där så fort det gick. Skrev om detta 6 november 2008.


."..ett livsstilsmagasin på cirka 48 sidor i limbundet format och exklusivt papper. Enkelt uttryckt speglar innehållet i MagasinMer livets goda samt vägen dit. Första delen berättar om god mat, spännande resor, snygg design och entreprenörer som lyckats, medan bakre delen ger privatekonomiska råd..."
(Ur publicistens beskrivning)


När vi senast lånade pengar blev vi tillfrågade om ett slags bonuskundkoncept i banken. Vi tackade ja, helt enkelt för att det fanns ekonomiska fördelar med det just då. Sen finns det en massa tjänster och erbjudanden som vi aldrig kommer ens i närheten av, eftersom vi inte har de ekonomiska ramarna. Dessutom kommer det ett glassigt magasin hem i brevlådan som handlar om lyxkonsumtion av prylar och upplevelser. Hade jag vetat det tror jag att jag hade tänkt igenom saken en gång till. Jag har redan hunnit få två tidningar, men jag har förstått att så ofta kommer de inte egentligen. Tur, för jag blir bara irriterad, ja nästan förolämpad. Med tanke på vad som har hänt med de luskronor man hade arbetat ihop och försökt placera för att kunna göra något trevligt eller kanske ha en liten extra slant som pensionär känns det som ett hånflin att producera och skicka en sån här tidskrift hem till vanligt folk.

Artiklar som handlar om att åka till Bryssel och dricka kaffe eller till Buenos Aires och ta sej en svängom tango är så fjärran min verklighet som det bara kan bli. Halstrade pilgrimsmusslor, lufttorkad tonfisk och gazpacho på hallon och champagne är väl inte heller vad man funderar på en fredagskväll, fast i tidningen kallar dom det för "TV-middag"...

Här ett litet citat som får mej att undra vad den gamla Sp*arbanken håller på med:
"Spanska solkusten och franska rivieran är inte längre självklara val för svenskar som vill köpa hus i utlandet. Många söker sig nu allt längre bort, till exotiska länder som Brasilien och Thailand där ordet fortfarande har kvar sin ursprungliga betydelse, nämligen avskildhet" Sen kommer en artikel om vad man bör tänka på när man ska köpa sig ett hus i något av dessa länder.

Bästa Föreningssparbank/Swedbank (Bara ett enda e från Kålrotsbank vilket hade varit folkligare och mer jordnära), jag kan härmed meddela vad som är självklara val för de flesta svenskar och bankkunder: En halvgammal husvagn en vecka i Byske, en vecka i en campingstuga någonstans, en fisketur till Vindelälven eller möjligen fjällen om kassan tillåter, eller motsvarande i andra delar av landet. Jag kan även upplysa om att avskildhet är mycket lättare att hitta här hemma än i Brasilien och Thailand, obebyggda kvadratmeter torde vara betydligt enklare att finna i Sveriges glesbygder. Dessutom skulle resorna bli billigare och de tilltänkta stugägarna fick då en massa pengar över som de kunde använda till att investera i de vacklande företagen i trakten så att livet kan gå vidare för oss vanliga människor.

Artikeln avslutas med en rad om en ö i Thailand där boendemiljön (med frisk luft och total tystnad) är ekologiskt genomtänkt. Min kommentar blir att allt det där finns även i Murpejaure. Dessutom går det att åka tåg+buss och det är mycket närmare. Vore det inte ekologiskt genomtänkt så säj?

Medias ansvar

Detta skrev jag, mycket upprörd, efter att ha läst debatten om en kvinna med ett efternamn som börjar på Z och hennes uppträdande som jurymedlem i programmet Idol. Jag såg det inte själv, gör aldrig det eftersom jag blir både upprörd och ledsen över det sätt som deltagarna behandlas på i auditiondelen. Vid den tiden levde hon ihop med en man som blev känd genom att göra ner personer på ett sätt som skulle föreställa roligt. Mannen i fråga har vuxit upp och är en hyfsad och ibland rentav väldigt bra skribent medan kvinnan i fråga fortfarande har svårt att veta hur man uppträder och uttrycker sej offentligt. Och de lever inte ihop längre. Skrivet 19 oktober 2008.

Jag tänker inte nämna någon vid namn, för det som har hänt den senaste veckan borde ha skett med största möjliga diskretion. Ingen borde försöka skaffa "poäng" på att vara otrevlig. Och ingen vettig chef borde anställa en person bara med uppdraget att vara kontroversiell. Och samma regler som gäller i samhället i övrigt borde gälla för en programledare i TV, även om det inte står skrivet på papper. Vanlig hyfs och vanligt folkvett ska väl inte behöva vara inskrivet i ett kontrakt?

Jag undrar också över om det vore möjligt att två personer som förtjänar sitt uppehälle på att håna andra mer eller mindre kända personer kan leva tillsammans i ett varmt och respektfullt och kanske rentav lyckligt förhållande..?

Nähä, kanske inte.


Konsumentövervakning

Det här inlägget skrevs när det var alldeles nytt med erbjudanden till kunderna utifrån deras köpvanor. Jag minns att det var en del debatt om detta när det kom och jag var väldigt tveksam själv, det kändes inte bra att bli kartlagd på det viset även om jag inte precis handlar nåt jag skäms för. Men man vänjer sej fort och jag har inte kommit mej för att avanmäla intresset för anpassade rabatterade varor. Däremot handlar jag inte så ofta på de där erbjudandena. 10 % på en burk tacosås blir ju inga hemmansvärden. Skrivet 15 oktober 2008.

Nu har jag också fått ett sånt där erbjudande från mataffären på tre bokstäver som är anpassat efter mina tidigare inköp. Eller jag och jag, det står faktiskt både mitt och makens namn överst på papperet, stort dessutom, cirka 48 punkter gissar jag och med ett käckt &-tecken mellan namnen.

Nu handlar vi nog oftast på koopra, åtminstone jag, men det som inte finnes i den butiken får man svänga om på trebokstäverna och handla på vägen hem. Därför saknas en del frekventa och vardagliga varor i erbjudandet. Jag hoppas åtminstone att det är så det förhåller sig. Annars måste jag nog ta ett allvarligt samtal med maken om hushållsutgifterna. Jag trodde att han mest handlar fil och musli och de båda finns i och för sig också med på lappen. Äggnudlar och hushållspapper är nog mina, för jag gillar de där nudlarna bättre än koopras och papperet med halva arkstorleken mellan perforeringarna är väldigt ekonomiskt. Likaså påse med mixad sallad, det köper jag ibland.

Men vem shoppar loss på choklad i rulle, fryst tårta, färskpressad juice och fläsk/köttkorv? OK, en gång i somras, den dagen det var sommarmarknad, köpte jag två flaskor dyr juice åt tjejerna eftersom det bara fanns läsk att handla i matstånden, så det rår jag för. Och det kan väl hända att en fryst schwartswald på extrapris slunkit med vid mors dag då de brukar kosta 19.90. Och säkert har gubben handlat hungrig nån gång och rivit åt sej en rulle center i kassakön. Men korven? Jag kan inte minnas när vi ätit sån senast.

Så den där övervakningen som trebokstäverna ägnar sig åt kan inte vara så särskilt effektiv, eller så har man nån sorts slumpgenerator som poppar fram bollar med något som man någon gång har köpt så att det inte ska bli bara fil och sportbröd på erbjudandena. "10 varor som ni brukar köpa", som det står med nästan lika stora bokstäver som våra namn, är i alla fall en klar överdrift.

Och i princip känns det väl bättre om det blir lite galet. Jag kan inte tycka att det är helt positivt att någon håller reda på exakt vad jag köper. Man kan ju faktiskt avsäga sig de här "förmånerna" om man vill. Ska fundera på det.

Frågor och svar

Ännu en s.k. bloggutmaning, alltså att man ska skriva ett inlägg om ett visst ämne  eller som här, svara på ett antal frågor och sen skicka dem vidare till andra bloggare. Det sista gör jag ju aldrig, men frågorna svarade jag på i denna utmaning. Två gånger till och med. 1 oktober 2008.

Vilken mat äter du ofta? Wokat. Älgwok, kycklingwok, rotsakswok, restwok... Gärna med fullkornsnudlar eller bulgur.

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av? Beror på var det är. Oftast hjälper jag nog till, om jag inte blir tillsagd att låta bli.

Var sitter du helst när du bloggar? Vid datorn, som står i ett skåp mitt i huset för tillfället eftersom mitt arbetsrum blev deltidsbostad åt gymnasieeleven i familjen.

Köper du ofta triss? Jättesällan. Det kan gå år mellan tillfällena. Fast i sommar och höst har lottköpandet skenat något, jag har nog köpt tre eller fyra, varav en dubbel. Jag vill ha ett nytt kök.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester? Alla resor är mina bästa resor. En helg vid Vindelälven kan vara det bästa, just då. Kina var fantastiskt och Grekland är också underbart. Men det finns ju så många andra ställen som jag skulle vilja uppleva. Pengar och tid finns det inte tillräckligt av, tyvärr.

Vilken kanal tittar du på? Knappt någon alls. Tittar väldigt sällan på TV. Blir det något så är det ettans fredagsunderhållning kl 20, Dobidoo, På spåret eller nåt sånt.


Vilken tråkfia jag är, tänker jag när jag läser mina svar. Jag borde kanske ha ljugit.

Jag gör ett nytt försök:

Vilken mat äter du ofta? Åh, jag äter knappt något, men lite löjrom och ett glas torr champagne slinker väl alltid ner.

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av? Helst inte, jag vill inte skada mina för dyra pengar manikurerade naglar eller få flottfläckar på Versacetrasan som jag draperat över min slimmade och trimmade kropp.

Var sitter du helst när du bloggar? Bloggar, så trivialt. Inte ägnar jag mig åt sådant. Däremot är jag firad krönikör i en av våra största kulturtidskrifter och tjänar massor med pengar på några rader i månaden. Mina alster dikterar jag naturligtvis liggande på schäslongen, för min lille sekreterare Jean-Claude.

Köper du ofta triss? Varför skulle jag göra det? Det finns inget som jag behöver tre av. Det mesta på mej finns i par.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester? Cannes är underbart på våren. Mitt i sommaren trivs jag bäst på min gård på Österlen och om hösten tycker jag om att vandra i de skotska högländerna. Vintertid är det förstås chalêten i Verbier eller hytten vid Holmenkollen som lockar.

Vilken kanal tittar du på? Panamakanalen är intressant ur sjöhistorisk synpunkt men Göta kanal har sin lantliga charm.



Är det någon annan som har ett lika vardagligt/glamouröst liv att dela med sig av går det bra att anta utmaningen.

söndag 28 juli 2013

Thereminens sentida kusin

I januari 2010 besökte jag en mässa i London om IT i pedagogikens tjänst. Det var ett utbud som tog andan ur mej då, ändå är mycket av det jag såg inaktuellt i dag då plattorna och apparna på kort tid har kommit in i skolvärlden och i många fall ersatt PC och programvara. Somligt av det som marknadsfördes då som nyheter som kostade multum finns i dag som appar för smartphones och iPad och vart utvecklingen har tagit oss om ytterligare tre år är inte ens lönt att gissa. Men det som jag blev mest fångad av personligen var ändå inte de supersmarta pedagogiska verktygen utan nåt helt annat. Skrivet 19 januari 2010.

Trots allt spännande jag såg på BETT-mässan var det ett instrument som imponerade allra mest. Det är inget jag jobbar med eller ska jobba med inom överskådlig tid, men jag blev helt fascinerad. Musik för människor med funktionshinder är inget nytt för mej, jag har till och med gått några kurser i musikterapi, men det här var något som jag inte kände till.

Instrumentet Soun*dbeam är inspirerat av thereminen. Den manövrerades med hjälp av elektriska signaler men Soun*dbeam använder ultraljudsvågor som kan anpassas efter den som spelar. Långa eller korta avstånd, stora eller små rörelser och givetvis kan den i detta elektronikens tidevarv låta på massor av olika sätt .

Så här ser den ut. Inte så märkvärdigt kanske du tycker.

Jag provspelade i London, en Soun*dbeam med två "ultraljudstrattar". En programmerad med toner som varade så länge man inte rörde handen som fick vara "komp" och en som jag spelade "melodin" på. Det var lätt och jätteroligt! Damen som demonstrerade filmade mej men tyvärr spelade hon bätte än hon filmade så det blev skräp. Hämta i stället en hushållsrulle och titta på en mycket bättre film, när "combodude5" spelar sitt egenkomponerade musikstycke på instrumentet.

Han skriver:
This is a video of me performing my original composition "Conquest" I have a genetic disability called SMA(Spinal Muscular Atrophy) and I use a technology called the soundbeam. All of the orchestral music I composed using a Mac computer.

Kolla hur han styr instrumentet med rullstolen, huvud och höger hand - helt magiskt.






lördag 20 juli 2013

Ful mat

Denna postning handlade om hur man tar hand om konstigt styckade köttbitar. Jag har ingen aning om jag någonsin kommer att komma i den situationen igen att jag behöver ta hand om en back älgkött. Jaktmarker finns och plats i jaktlag, men ingen jägare. När jag var riktigt ung, före den ålder då man får bära bössa, hade jag själv tänkt bli jägare. Så blev det aldrig. Skrivet 18/9 2008.



Nu är jag klar. Med pölsakoket.

Ja vad gör man? När man får hem en låda styckad älg med en bit ytterlår, en bit ryggbiff, en liten obestämbar stekbit som får heta "skav" på påsen och resten ben med något lite kött på. Ner med alltihopa i stora syltgrytan, spetsa med putset från de bättre bitarna, salta rejält, i med en näve blandade pepparkorn och ett par lagerblad.

Koka. Koka lite till. Koka ännu lite till tills det går lätt att plocka av köttet. Mal köttet. Sila buljongen och skumma av det mesta fettet - men inte allt. Koka tre deciliter korngryn i lämplig mängd av buljongen. Blanda ihop hela härligheten och rör sen ner mer buljong tills det hela har en lagom konsistens.

OK, det är en nödlösning, och det innebär en hel del jobb, men jag råkar tycka att pölsa tillagad på detta vis är väldigt gott. Med kokt potatis och inlagda rödbetor. Inte köpepölsa som är gjord på diverse jox innefattande viss inmat.

Jag provsmakade och den blev delikat. Nästan så att jag kunde äta den till frukost.

Hör du mej, Torgny?

Ordlekar och insekter

Jag har några bloggvänner som har hängt med länge. En handfull av dem känns numera lika riktiga som människor jag lärt känna i köttvärlden. Hakke som man numera finner på twitter och fb är en av dem. Efter något års kommunikation upptäckte vi dessutom att vi hade anknytning irl, via min bror som en gång på en utbildning i Stockholm varit klasskompis med Hakke.  Ingen av oss hade en aning om det. Hos honom hittade jag länk till en oanvändbar men kul sida. Man skriver in ett ord, t.ex. sitt namn och så letas en "vokaltvilling" till ordet fram. Eller en "konsonanttvilling" om man så vill.


Mitt förnamn genererar massvis med förslag så det har uppenbarligen en väldigt vanlig vokalföljd. Hela mitt namn ger inga förslag. Mitt efternamn ger t.ex. följande förslag:
  • sönderkörd
  • töckenhöljd
  • övertrött
Det här är lämpliga förslag för det är ungefär som jag känner i kväll. Jag älskar som sagt hösten, men det är en hektisk tid då jag helst skulle vilja vara ledig från jobbet för att kunna syssla med väsentligheter. Koka sylt, gräva potatis, putsa fönster, fixa i rabatterna inför vintern och sån't.

Dessutom blev jag getingstungen i huvudet när jag skulle måla fönstren på norrsidan ett sista varv innan jag tvättar upp penslarna för i år. Vi har ett getingbo på vindan och de har hittat ett bra ingångshål vid en takstol ovanför E:s fönster.

Jag har stått däruppe massor av gånger i sommar och skrapat, oljat och målat. Getingarna har surrat omkring skallen och krupit på kroppen och i håret men jag har inte brytt mej om dem och de har inte försökt gå till attack förut. Jag tycker att de har verkat rätt så slöa nu på höstkanten när de någon gång har förirrat sej inomhus. I dag surrade de lite ivrigare än förut men jag brydde mej inte särskilt nu heller. Tre-fyra stycken började kräla runt i håret allt mer engagerat men jag lät dem hållas, och plötsligt stack det till på åtminstone två ställen. Det är inte så lätt att hitta gadden i mitt tagelhår och skrapa bort den så jag tror att det mesta av giftet hann pumpa in i huvudsvålen innan jag kommit ner från stegen och in i huset och hittat en kam att krafsa med. Det bultar och värker som fanken.
Jag fick leta fram min gamla biodlarhatt för att kunna måla färdigt.

I och för sig vet jag att bina brukade bli mera aggressiva på höstkanten, av den anledningen att de då har ramarna fulla med honung som de vil skydda. Hur är det med getingar egentligen? Nå't skumt har de för sig för det låg träspån på fönsterblecket rakt under hålet.

Men vänta bara nån vecka till; då är det jag som klättrar upp på vindan med Radar och en sopsäck. Iklädd biodlarhatt.

Ett ord till dök upp som vokaltvilling. Måhända är det vad som saknas?
  • skönhetssömn
Eller är det bara en
  • önskedröm?

Personligt

På den tiden när jag (liksom många andra som numera huserar mest på fb) var en mer aktiv bloggare cirkulerade det ganska många s.k. bloggutmaningar. Jag brukade vanligtvis inte ge mej på dem, i synnerhet som de ofta var konstruerade som ett slags kedjebrev, alltså att man skulle skicka dem vidare till ett antal bloggvänner. Denna ovanliga och tankeväckande utmaning från Suvi
(som numera bloggar med lösenordsskydd, därför ingen länk) tyckte jag om och besvarade den så här den 4/9 2008:

Suvi påstår följande: Enligt en enkel formel kan några få väl valda frågor avslöja allt om din personlighet. Detta test används bland annat av etablerade men hemliga organisationer för att utröna vem som lämpar sig för att bli hemlig agent. Om du svarar på denna enkät ska du inte bli förvånad om någon av dem kontaktar dej!

Här kommer min variant av Suvis personlighetsanalys:

Pasta finns i alla möjliga former och utföranden. Propagera lite för din favorit!
Jag gillar penne. Helst med grova räfflor så att god sås inte bara rinner av. Allra godast är den i en gratäng när man nästan bränner det översta lagret lite, precis så att "spetsarna" blir knapriga.

Mycket kan avslöjas om en person baserat på hur h*n äter pizza. Utifrån och in? Uppskuren i bitar för att stoppas i munnen med händerna? Lämnar du kvar kanterna eller skrapar bort osten? Allt avslöjar hur du är som person.
Jag orkar sällan en hel pizza. Dessutom äter jag väldigt sakta och kall pizza är som bekant inte så smakligt. Men jag gillar kanten och brukar äta lite av den från början. Sen fokuserar jag på det som kostar, d.v.s. delarna med mest fyllning. Den optimala pizzan för mej är halvinbakad typ. Först äter jag den öppna delen och sen tar jag den inbakade delen som håller värmen lite bättre.

Det är din födelsedag och du får (för en gångs skull?) allt du önskar! Hur ser menyn ut? Vilka är där och firar med dej?
Mina vänner från förr i tiden och nu. Men det blir bara de allra bästa och viktigaste. Det är kul med stora fester också men ytligare på nåt vis. Man hinner inte prata och umgås på riktigt då. Mina syskon och svågrar och svägerskor ska också vara med. Vi äter någon slags buffé med kött, fisk och fågel och många små byttor med goda röror och sallader. Västerbottenspaj är ett måste på buffébord. Gott vin att dricka och en efterrätt med färska bär.

En märklig djinn dyker upp och utlovar superkrafter! Villkoret är att man berättar sitt allra mest själviska skäl till varför man vill ha en viss superkraft. Vad önskar du dej och varför?
Jag skulle vilja ha obegränsad ork och att min tid var lite längre än tiden på klockan. Så att jag hann med allt jag vill. Vara en bra mamma till både stora och små, en pigg och trevlig hustru till min man, genomföra idéer gällande jobbet, hinna med vänner och familjen i den vidare bemärkelsen och hålla på med det som intresserar mig själv i större utsträckning.

Du chattar med en amerikan som hävdar att han ser ut som en blandning mellan Steve McQueen och Don Johnson. Nu vill han veta vilken kändis du är lik! Vem drar du till med? Kan vara bra att veta om det nån gång ska göras en film om ditt liv. Bonusfråga: vad är den träffande titeln på filmen?
En korsning mellan Audrey Tatou, Mona Malm och lilla My. Jag skulle dock inte vara intresserad av den killen. Möjligen av någon som såg ut som en blandning av Richard Geere, Kevin Costner och Daniel Day Lewis. Filmen blir inte en utan tre i en löst sammanhållen serie som skulle heta "Tjejen som ville/tänkte/tyckte för mycket".

Hur mycket städdille har du? Vare sig du är en slarver eller en pedant har du garanterat en städrelaterad fixering, som att dammtorka lister, polera bakom spisknapparna eller att ta bort alla hårstrån från borsten. Det finns säkert nåt du stör dej på när du hälsar på hos andra! Time to come clean!
Jag har städmani, ibland. Men ju bättre jag mår i själen desto rörigare blir det omkring mej. Jag har dessutom haft småbarn i huset i tjugo år så ambitionsnivån har sjunkit kontinuerligt. Jag tål dock röra bättre än lort. Hos andra kan det däremot få vara hur som helst, om jag trivs eller inte beror på helt andra saker. En sunkig toa tycker jag ändå att man bör slippa både hemma hos mej och hos andra.

Ingen undersökning är komplett utan närgångna frågor om sexlivet. Frågan du nu måste svara på går inte att slingra sig ur! Det leder till omedelbar diskvalificering. Frågan lyder: vad kan du inte acceptera att din partner tar med sig i sängen?
Hans älsklingssaker är tryggt inlåsta i ett säkerhetsskåp så jag tror inte att det finns någon risk att han vill ha dem med i sängen. Grus, sand och hundhår vill jag inte heller ha i bingen. Men där är vi lika, så det kommer nog att funka även i fortsättningen.

Vad är hemligheten bakom ett lyckligt förhållande?
Jag knycker Suvis formulering: Man ska välja med omsorg, men när man tagit sitt beslut ska man vara överseende med det man fått. Jag vill göra följande tillägg: Låt varandra hållas, inom rimlighetens gränser. Det funkar inte att en eller båda försöker sudda ut sin egen person för att uppslukas i tvåsamheten.

lördag 29 juni 2013

Kalvmärkning

Här kommer mitt i alltihopa en postning från 2009. Det är en liten berättelse om hur det kan gå till en natt i renskogen under kalvmärkningstiden. En vän från västkusten undrade om detta och därför kommer det inlägget här. Skrivet 3 juli 2009.

Jag är ingen expert på renskötsel, har ju själv inga renar och har bara varit med på det här lite vid sidan men jag berättar som jag upplever det.

Ungefär så här kan det gå till:

Arbetet med att hitta igen renarna pågår under eftermiddan och kvällen. Sen när det börjar bli lite svalare samlas de ihop. (Det mesta händer utifrån hur renarna själva beter sig.) Man samlas kring eldarna och väntar. Mycket prat. En hel del kaffe, torrkött, fläskpannkaka, korvgrillning och annat näringsintag.

Nån gång sent på kvällen börjar man gå i en slags "drevkedja". De som orkar gå längst går en vid lov omkring renhjorden. När det finns folk runt om hela hopen börjar man ropa så att renarna ställer iväg åt det håll där gärdan finns.

video


Vi som inte orkat gå så långt väntar hukande och tysta lite närmare gärdan, utplacerade i en v-formation. Själva "inloppet" till gärdan är också v-format och tanken är att man ska få renarna att lugnt gå in i "struten".


video

När renarna kommit tillräckligt nära oss som väntar börjar vi gå och ropa, några klappar i händerna. Det är viktigt att man beter sig sansat. Om flocken får för sig att vända och sticka åt fel håll kan det sluta med att de springer till skogs igen och sprider ut sig. Då får man börja om nästa dag...


video

Den här gången gick det bra. Efter att första hopen lugnat ner sig flyttades de till en annan gärda och man tog in en ny hop i sen första gärdan. Sen blev det fika, eller mat för de som inte hunnit äta middag än. Klockan kan vara kring midnatt eller så i det här skedet. Under matpausen får renarna lugna sig ytterligare. Efter en timme eller så börjar själva jobbet. Alla kalvar fångas in, vanligen med "swopp" alltså lasso. Några använder en slags lång stång med en ögla längst ut. När kalven fångats får den en nummerbricka om halsen. När alla kalvar fått en bricka är det paus igen. Mer fika. Mer prat. Det här är en rolig tid i den här världen och alla brukar vara på gott humör, om än lite trötta efter ett par veckors nattarbete. De flesta vänder helt och hållet på dygnet under märkningsperioden. Om vädrets makter inte hjälper till och arbetet drar ut på tiden kan det bli riktigt jobbigt. Det ska vara fint väder men helst inte alldeles för varmt. I år när det varit så torrt är det problem med jorddamm i gärdena. Då måste man ordna med vattning från tankbil.


Här står flickornas farfar och spanar i renhopen.

Så småningom har vajor och kalvar hittat igen varandra. Då ser man på vajans märke vems den är och numret från brickan och ägarens namn antecknas i ett protokoll. Ägaren märker därefter kalven med sitt märke. Förr i tiden (alltså inte jättelänge sen, i min ungdom) använde man inte brickorna. Då gällde det att vara skarpögd och se vajans märke s.a.s. i farten och fånga in kalven och märka direkt. Systemet med brickorna gör att märkningen går lugnare till och det blir mindre felmärkningar.

Här är klockan ungefär fyra och arbetet med själva
 märkningen har just börjat.

Arbetet pågår oftast ända till morgonen. Man kanske kommer i säng klockan fem, sex eller möjligen halv åtta.

Bloggtokorna

På sensommaren 2008 skrev en mycket känd skådespelerska och en känd författarinna med överklassbakgrund en artikel på Newsmill. Denna gick i stort sett ut på att karlar måste få vara lite brutala, annars är det ingen riktig karl. De hävdade också och att samlivet dör i äktenskapet, särskilt om de unga männen också tar hand om bebisarna för då blir det ingen spänning. De talade om "ömhet i ett slag över munnen" och blandade ihop stöd till misshandlade kvinnor med "kraften i ett försoningskn*ull". Det blev stor debatt kring det hela, både seriös och mindre seriös. Själv tycker jag att brutalitet och våld inte har ett smack med manlighet att göra. Initiativförmåga, handlingskraft och beslutsamhet kanske har det, i alla fall tycker jag att det är goda egenskaper hos en man (också), men det har föga att göra med det som damerna med artikeln skrev om. Liten reflektion kring det hela från 26 augusti.

Den artikel som skådespelerskan och författarinnan publicerat är i mitt tycke helt sanslös.

Men ge dem inte mer uppmärksamhet nu, snälla kvällspress.

Tig ihjäl eländet.

Ta hellre upp en seriös debatt om mansroller. Kanske våld i relationer också. Det är ett ämne som sorgligt nog är ständigt aktuellt.

Böcker och film

Sommaren 2008 läste jag mycket. Vet inte hur jag hann med det, för när jag läser gamla blogginlägg ser det ut som om jag höll på med allt annat också, ambitiösa renoverings- och trädgårdsprojekt, arrangerade en stor fest, ett par husvagnsturer... Numera känns det som om jag knappt hinner äta frukost så är det lunchdags. Sakta går det med allt... Läsa hinner jag inte med - fast jag läste faktiskt en bok under medelhavsresan nyss. Får ta mej i kragen. För egentligen älskar jag både att läsa och se bra filmer. 26 augusti 2008. Khaled Hosseinis nya bok  har just kommit på svenska: Och bergen svarade. Den har fått mycket bra recensioner.




I sommar har jag läst Khaled Hosseinis böcker. Gör det du också. De är bra. Förutom att böckerna berättar starka historier om människor och mänskligt som vänskap, svek och försoning ger de också en inblick i en kultur som få av oss vet något om.

Men - om du har lätt för att bli gripen så är det inte alldeles säkert att du kan läsa alla kapitel i boken utan dräneringsutrustning.

I helgen såg jag filmen "Flyga drake". Se den. Alldeles underbar om man bortser från en serie av osannolika sammanträffanden och en och annan glimt där filmen snuddar vid amerikansk melodram.

Pojkarna som spelar huvudrollerna i filmen är så bra att man knappt fattar hur det är möjligt att gestalta de roller de faktiskt gör. Särskilt pojken som spelar den intill dårskap trogne Hassan är strålande. Hans ansikte, leende, skrattande, förundrat eller gråtande kommer jag aldrig att glömma.

Att det finns fredliga människor med den tro som den människorna i filmen har kan också vara bra att fundera på.

Onödigheter

Jag brukar försöka hålla reda på vad som är behov och vad som är begär. Inte så att man aldrig kan unna sej något onyttigt, men i huvudsak tror jag att det är bra, både för mej själv och för världen runt omkring. Lite dåligt samvete kan jag få när jag köper något som är onödigt, speciellt om jag misstänker att den som producerat varan fått jobba för mycket och till för dålig lön. Och det händer allt oftare att den insikten slår mej, i takt med att ekonomin blir mer och mer global. Men jag tror inte att det kommer att hålla i längden, kanske under min livstid, men inte länge till.
 
Här en liten postning om ett sådant tillfälle, när begäret fick slå till trots allt. 8 augusti 2008.
 
Hela sommaren har jag resonerat med mig själv om begäret att skaffa såna där små solcellslyktor att sätta ut i trädgården. Förnuftet har segrat, ända tills jag på hemväg från sista semestertrippen svängde om köpcentret norr om den något större staden och besökte Ju*la. Där ramlade jag över en förpackning med tre lyktor för 99:-. Jag tänkte en stund på de människor som monterat ihop dessa små underverk som kan säljas för en summa som inte kan överstiga materialkostnaden med många ören. Sen la jag ett paket i korgen.

Nu står de små lyktorna där i rabatten och lyser så vackert i augustikvällen.

Min vän C har en rad såna där i stugan som markerar vägen till dasset. Där fyller de en funktion. Hos mej är de bara till lyst. I ordets alla bemärkelser.

Kulsprutan

Jag har ända sedan NIX-registret startades varit registrerad där. Ända fram till nu har det inte gått att spärra mobilen för säljsamtal men från och med denna månad går det. Här finns länk: http://nixtelefon.org/ Det finns ingen anledning att vara oförskämd mot de stackars människor som försöker försörja sej genom olika telefonuppringningsbolag, om de inte är det själva förstås. Men skönast är det att slippa alltihopa. Denna dag, 6 augusti 2008 fick jag ett telefonsamtal som inte var någon särdeles positiv upplevelse.

I dag blev jag varse att NIX-registret (ännu inte) råder över mobiltelefonin. Jag blev uppringd av en kvinna som pratade (läste ur sitt formulär) så fort att jag inte hörde ett ord. Jag lyssnade i en minut och försökte komma på vem det kunde vara som ringde till mej i ett sådant uppjagat tillstånd.

Jag talade om för henne att om hon inte lugnade ner sig så kunde jag inte höra vad hon sa. Då sa hon "jag säljer alltså ingenting" och då gick det upp för mej att det var den repliken hon redan hade levererat tre gånger under denna första minut. Sen förstod jag att det handlade om underby*xor.

När jag ifrågasatte varför hon ringde till mej som är NIX:ad kulsprutade hon fram (med viss triumf i rösten) att NIX inte gäller mobiltelefoni och jag svarade att jag kommer att agera för det efter all fömåga och adjö.

Jag tror ändå inte att hon hade i sitt sortiment det slaget av underby*xor jag föredrar. Men om hon ringer igen ska jag komma ihåg att fråga om hon har husmors som slutar strax under armhålorna.

Det finns problem...

Jag har så innerligt svårt att tycka synd om hovets medlemmar. OK att det kan vara besvärligt med offentlighet, det fattar jag, men det finns ju vinster med arrangemanget för de inblandade. Vår monark agerar så att det blir svårare och svårare vartefter att över huvud taget tycka att det hela har nåt existensberättigande. Yngsta dottern sa (lite tröstande) efter händelserna kring arrendegården "Mamma, när Victoria blir drottning blir det nog bättre." Det får vi hoppas.

Detta skrevs under viss irritation 3 augusti 2008 när en kvällstidning med braskande rubriker basunerade ut att den numera gifta prinsessan hade det så jobbigt i St Tropez för att det var så mycket folk där som störde hennes semester.

...och det finns problem.

Läste på ett kvällstidningsomslag att prinsessan M inte får vara ifred i S:t Tropez. Ojojoj.

Jag tänker så här: Om jag tycker att det är för mycket mygg i Murpejaure får jag överväga om det är nödvändigt att jag far till Murpejaure. Och om jag verkligen älskar att vara i Murpejaure får jag väl stå ut med myggen.

lördag 8 juni 2013

Välkommen till verkligheten

En postning om se*x. Inte mitt vanligaste ämne, men denna gång var det som man brukar säga på förekommen anledning. Och snart är väl tidningarna fulla av knasiga tips på hur samlivet ska blomstra på sommaren. I tält, husvagnar och trånga sommarstugor... Skrivet 22 juni 2008.

Jag läste ett sånt där fruntimmersblad med en artikel om hur man gör sommaren till ett er*oti*kens paradis. Här kommer råden för den som är intresserad.
Den bruna texten är mina kommenterer.
  1. "Vänta inte till semestern. Det är lätt att skjuta upp alltför mycket till semestern och det gäller även se*xlivet. Men lust uppstår inte alltid automatiskt bara för att vi blir lediga. Om du längtar efter mer se*x så se till att börja ta för dig nu, även om det blir en snab*bis före frukost eller bara en lång kyss innan du åker till jobbet." Hört talas om skiftjobbande make? Någon? Han äter frukost klockan fem eller sover till nio. I det första fallet sover jag, i det andra är jag redan på jobbet.
  2. "Älska i naturen. Vind som smeker i håret, humlesurr och blomdoft ger sensuella upplevelser för alla sinnen. En sandstrand, en skogsslänt eller en sjö kan ta se*xlivet till nya dimensioner. Det kan vara bra att tänka på att hitta ett avskilt ställe – det är inte alla förbipasserande som vill ta del av andras kärleksliv." Hört talas om mygg och knott? Någon? Misstänker att djungelolja på intima ställen är mindre lämpligt.
  3. "Ha trädgårdsse*x. Vill du ha det mer bekvämt men ändå uppleva sommarkänslan, kan du inrätta ett tillfälligt kärleksnäste på en balkong eller i en trädgård. Det går snabbt och enkelt att lägga ut ett täcke om ni vill ha det mjukt och ombonat." Åkej, grannarna är visserligen bortresta, men de som passerar på gångbanan som ligger trettio centimeter från vår nerklippta häck då?
  4. "Pröva en vattenställning. Se*x i vatten är mer än svalkande – det är viktlöst! Pröva nya möjligheter i en sjö eller en pool där ni kan vara ostörda. Dessutom kan äls*kogen få en känsla av slow motion eller att ”gå på månen” och gamla beprövade stäl*lningar blir som nya." Lilla Skäppträsket: Förmodligen cirka femton grader. Föreställ er manligheten i den temperaturen…Nähä.
  5. "Älska med doft. Vid det här laget vet väl alla att det inte är så hälsosamt att smörja in sig i sololja, men många tänder på doften av kokosolja, så varför inte använda oljan medan ni älskar i stället? Att älska medan aromatiska rosenblad eller lavendel krossas under er, är också väl värt att pröva." Jojo, han skulle må då, blomsterhandlaren. ”Kan jag få fyrtio rosor att pilla kronbladen av och ligga sönder?” För stjälkarna ska väl inte vara med? Lavendelplantor är inte så billiga heller. Nej det finge nog bli vad naturen har att ge av lingonris med tallbarr och kottar. Fy fanken så stickigt! Eller menar dom först olja och sedan växtdelar? Man skulle känna sej som något färdigmarinerat för grillen.
  6. "Lev ut en fantasi. Fråga om din partner skulle vilja vara med och leva ut en fantasi. Ni kan till exempel komma överens om att hitta varsin fantasi som ni sedan genomför tillsammans. Tänk bara på att det ska vara något ni båda vill göra och är överens om." Min fantasi handlar om att både småbarnen och tonåringarna sover i sin egen säng hela natten. Det räcker gott för min del. Och maken och jag är garanterat överens.
De där stjärnorna finns förstås i texten för att ingen se*xgalning ska landa hos kwoksiken när de letar efter pe*rve*rsiteter att ägna sig åt...

Sökord

Det allra mest googlade inlägget i mina bloggar är det jag skrev om att backa med släp. Detta är en reflexion över vad folk googlar på. Skrivet 10 juni 2008. På bilden syns min gamla släp, den som en gång köptes för att dras av en Saab V4 och gick under namnet "Ingelas bakbord" i familj- och vänkrets. Jag sålde den på sensommaren 2010 då jag blev erbjuden att köpa en lite större släp med kåpa. "Kwoksiken" var namnet på den mest långlivade av mina bloggar.




Det inlägg som flest googlare kommer till kwoksiken för är fortfarande det som jag skrev om att backa med släp. Det måste vara ett högintressant ämne för en massa internetanvändare.

Om någon händelsevis kommer till detta inlägg via sökning på just detta säger jag bara: Ut och backa! Det går inte att läsa sig till hur man gör. Det går knappt att tänka sig till hur man gör, det är bara att göra det. För övrigt så kan det hända att även kwoksikar råkar ut för smärre backmissöden, så lita inte alltför mycket på det ni läser här om backning!

En annan stackare som hamnar riktigt fel är han (utgår jag ifrån) på SAS i Köpenhamn som skriver att han gillar ny*lonstrumpor. Ack om han visste hur lite jag håller med honom. Jag bär dem någon gång ibland, när det är alldeles nödvändigt, men sköna är de rakt inte. Ingen värme finns det i najlons, jag tror snarast att de har ett K-värde under 0. Förfärligt dålig hållbarhet är det också och det händer mer än en gång att jag sticker tummen rätt igenom när de är på väg upp över min lekamen. Det är väl därför de ofta säljs i trepack antar jag. Då finns det tre chanser att man får på sig ett par i helt skick. Har man tur kan det vara redan det andra och då har man ju ett i reserv om man skulle råka ha sönder dem genom att t.ex. röra sig normalt.

Minnen från fornstora dar

Funderingar över nationalsångens textinnehåll. Skrivet 10 juni 2008. Jag har nog ungefär samma uppfattning nu som då. Tycker verkligen inte att man behöver vara så traditionell och att en ny vers skulle sitta fint.



Sådärja, nu har skolbarnen sommarlov. Vi andra jobbar på ett tag till. Det här jobbet innefattar så mycket praktiska och administrativa uppgifter numera så det behövs verkligen en tid utan elever för att man ska hinna med.

Avslutning i kyrkan har vi haft också. Fast inte i den vanliga, alltså den vita statskyrkan mitt i byn. Där repareras det för fullt och reparationerna blev (förstås) mer omfattande än man räknat med. Murket virke i bjälkar är inget att ignorera...

I stället fick man hålla till i den frikyrka dit jag oftast går när det är aktuellt med kyrkbesök. Det gick förstås bra det med men lite trångt var det. I dag när niorna slutade var det hällande regn så de uppvaktande fick hålla till i sporthallen i stället för att stå på gräskullen på skolgården och ta emot de uppklädda ungdomarna. Själv hade jag bara en att uppvakta i år, dotterns pojkvän som fick nöja sig med en kram via ombud. Inte vet jag vad han tyckte om det egentligen, om han hade tur var det måhända inte så många som såg på.

Traditionsenligt avslutas skolavslutningarna hos oss med att alla sjunger nationalsången. Jag sjunger med glädje den första versen och med viss tvekan den sista strofen i andra versen. Jag skulle gott kunna tänka mig att både leva och dö på andra ställen än i Norden. De tre första stroferna vägrar jag att sjunga, hur mycket jag än uppskattar det land jag lever i. Jag är glad för och stolt över att vi har ett välordnat demokratiskt samhälle med mer jämlikhet och rättvisa än i många andra länder.

Men kan inte riksdagen eller nån annan lämplig styrande instans genast uppdra åt någon begåvad människa att skriva en mer tidsenlig andra vers på Du gamla du fria? Gärna med lite utblick mot världen utanför våra gränser, som i den nuvarande, men med ett ödmjukt anslag.

Uppdatering

SvBG påminner om de två sista verserna:

3.Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana, högt den bragderika bära,
Din fana, högt den bragderika bära.


4.Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Innehållet är väl OK men språket är ohyggligt mossigt. Formuleringar som doftar stormaktstid och "bragder" av det krigiska slaget tycker jag i alla fall att man borde ändra.

Bokstavsbarn

Ämnet i detta inlägg är minst lika aktuellt i dag som när det skrevs, 14 april 2008. Vid den tiden hördes det inte så mycket av ifrågasättande kring de neuropsykiatriska diagnoserna men sedan dess har det skrivits mycket och görs så fortfarande. Betydligt fler än dessa två kritiserar t.ex. medicineringen av stora grupper barn med beteendeproblematik. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är riktigt som medicinarna och andra med biologistiskt synsätt hävdar även om jag vet att det finns barn som klarar av livet mycket bättre sedan de fått börja med medicin.

I kväll bänkar jag mig framför TV:n för att se dokumentären "Fördärvet" som handlar om de svenska forskare som lagt grunden till den syn som råder i Sverige på barn med beteendestörningar.

Sociologen Eva Kär*fve och barnläkaren Leif Eli*nder ville granska materialet men vägrades detta med hänvisning till löften som getts till barnen och deras föräldrar. När kammarrätten beslutade att man måste lämna ut materialet förstörde forskargruppen rubb och stubb.

Det är ett intressant dilemma där jag inte riktigt vet vad jag tycker är rätt och fel när det gäller själva materialet och det värnande om barnens integritet som man hänvisar till.

Dessutom finner jag det väldigt angeläget att på allvar diskutera den skolverklighet där de medicinska disciplinerna nästan alltid har företräde framför de pedagogiska, och hur detta påverkar vår syn på olika slag av inlärningssvårigheter och psykosociala problem.

Frågorna är många.
Var går gränsen mellan en "normal" svag förmåga och ett neuropsykiatriskt funktionshinder?
Är det bra att få en diagnos när det inte fungerar eller kan diagnosen bli ett hinder för utveckling?
Vad blir följderna av att lägga orsaken till problemet hos individen? Kan det bli ett alibi för att inte pröva pedagogiken och övriga förhållanden i verksamheten? Eller blir det ett stöd för att utforma verksamheten till gagn för barnet?

söndag 19 maj 2013

FordonSparken


Vi åker spark fortfarande. I alla fall jag. Sparkåkning räknas dock inte till de coola sätten att ta sej fram. Tjejerna går oftast, kan vara för att juniorsparkarna vi har börjar kännas lite för små. Jag har letat fram gamla, jättelånga och jättebra orsamedar som min pappa hade tagit reda på och sparat. Samt beställt nya sparkar hos en som snickrar sådana. Så nästa vinter hoppas jag att vi har förnyat fordonsparken. 30 mars 2008.
 

Hemma på vår gård
 
Så här färdas vi om vintern. Det är det normala sättet att ta sig fram inom tätorten. Vintercyklisterna blir förvisso fler och fler, men sparkåkarna har ännu övertaget. Bland barn och äldre är sparken helt dominerande.
Men nu börjar föret ta slut. De senaste åren har sparkföret inte räckt längre än till slutet av mars, vissa år bara till mitten av mars.

När jag var barn minns jag det som att man sparkade mellan Mikaeli och Valborg. Eller nåt ditåt. Aldrig kan jag minnas att sparkföret var odugligt i december på grund av nån storblia vilket har hänt på senare tid. Sandning på trottoarer och gångbanor var ytterst sällsynt, det behövdes inte eftersom snön var kall och inte ett dugg halkig. Med de senaste vintrarnas växlingar mellan blidväder och kyla behövs det sandning. Något mindre i år än i fjol, tack och lov.
 
Jag hoppas innerligt att sparken kan få fortsätta att vara det bästa transportmedlet vintertid. 

Same same

Skrivet efter ett besök i Skellefteå. Utvecklingen har inte vänt sen dess, nu kan man lika gärna vara i London som i Örebro eller Skellet. Den klassiska barnaffären Asplunds som levt en tynande tillvaro med nya och inte så driftiga ägare har denna vår lagt ner för gott. Skrivet 29 mars 2008.

Staden jag besöker då och då för nödvändigt handlande som inte går att göra i glesbygden eller per post förändras. För tjugo år sedan skedde det någon liten förändring vartannat år eller så, men nu händer det att man inte hittar till favoritbutikerna om besöken blir glesare än nåt per kvartal. Eller rättare sagt; man känner alltför väl igen affärerna. De är nämligen desamma som på alla andra ställen man besöker. Det spelar liksom ingen roll om man shoppar i Stockholm, Örebro, Luleå eller Skellefteå.

Samma butiker med nästan samma saker. Dessutom är det ingen variation i sortimentet i många av de "nya" affärerna. Hur många Dolla*r Store, Jys*k, Ö&*B, Ru*sta eller J*ula kan det finnas plats för här i världen? Det hade också öppnat en ny affär på nya köpcentrat, nämligen heminredningsaffären "Sh*ape". Med samma prylar i. Mycket av sortimentet finns också i de gamla vanliga varuhusen och på Cla*s O.

Och var kommer alla dessa grejor ifrån? Finns det någon fabrik som tillverkar miljoner och åter miljoner av de här artiklarna? Eller tillverkas likadana saker i miljoners fabriker? Lite som en Tim Burton-film känns det. Overkligt på något sätt.

Och var finns alla hem som borde vara översvämmade av mattorna, toalettborstarna, de plastiga husgeråden, konstväxterna i de överdekorerade blomkrukorna och framför allt: doftljusen. Hur i himlens namn kan det finnas en sån marknad för doftljus? Bara här i min lilla by kan man köpa doftljus på minst tre - fyra ställen.

Det är inte utan att man längtar efter Asplunds, Regent och vad de nu hette.

Eller kanske till lanthandeln i Åmliden som min gammelfaster hade. Om man vill fly ännu längre tillbaka, till en idyllisk tid när ingen behövde mer än mat i magen och nya gummistövlar och en ny flanellskjorta ibland.

Fast när jag tänker efter så fanns det uppdragbara plåtleksaker och vattenfärger i små rektangulära plåtaskar där också. Konsumismens tidsålder hade börjat - men den höll sig inom rimlighetens gränser.

Målarlåda med 12 vattenfärger från lanthandeln i Åmliden.
Inköpt (eller fådd) nån gång på 60-talet, men troligen
många fler ån än så på nacken.

Film

Filmtittande igen. En Tim Burton denna gång. De flesta är bra fast han på senare år har gjort en del som går över gränsen för hur burleskt det kan bli utan att vara smaklöst. Denna tyckte jag mycket om. 23 mars 2008.


Jag har sett om filmen "Big fish" i kväll. Den är ännu bättre än jag mindes den. Nu gillar jag oftast Tim Burtons filmer, men jag tror att det här är den bästa. Den som tycker om "Amelie från Montmartre" och "Forrest Gump" gillar nog också "Big fish" skulle jag tro. Filmen är uppbyggd av episoder på samma sätt.

Den handlar om en far och en son, deras relation och faderns osannolika (?) historier om sitt liv. I birollerna hittar man som vanligt några riktigt duktiga skådespelare, Steve Buscemi, Danny de Vito, Jessica Lange, Helena Bonham Carter m.fl. I huvudrollen ses Albert Finney och Ewan Mc Gregor. Den senare en absolut favorit för min del. Har bara sett honom göra bra roller i bra filmer.

Tim Burton gör ofta filmer på ett mycket visuellt sätt. Hans filmer är som en lång rad av välkomponerade och noggrant färglagda bilder som berättar historien. Det gillar jag. Film passar bra till att berätta orealistiska historier och det gör ju Burton, utan att överdriva teknik och specialeffekter.

Jag tycker oftast om riktigt verklighetsnära filmer, men ibland känner jag för nåt riktigt orealistiskt. Bara jag slipper science fiction...

Sånt man inte behöver kunna


Även detta inlägg är inspirerat av Lotten, och hennes kommentarsfält i synnerhet. Det är mycket som man lärt sej och behärskat som numera tillhör historien. Skrivet 11 mars 2008, några dagar efter min 50-årsdag.
  • Att trycka ner folieförslutningen på mjölk- och filflaskorna så att de gick lätt att ta bort, fast inte för långt ner, för då skvätte det, särskilt filmjölken.
  • Att öppna kapsylen på en läsk med den där fliken av tjock, seg folie som stack ner en bit efter flaskhalsen - utan att skära sig i pekfingret.
  • Att ringa i telefon. När jag var barn i glesbygden vevade man på en vev på bakelitklossen och talade om vilket nummer man ville ringa upp. Var det kris så kunde man gråtande tala om att man ville få tag i farmor. Nummerskivan kom nån gång i lågstadieåldern och apparaten blev plastigare.
  • Att borsta av LP-skivorna med en särskild kol(?)fiberborste innan man la dem på skivtallriken. Eller att byta nål i pickupen. (Inte en liten lastbil...)
  • Att räkna med räknesticka. Ingick i gymnasiematten. Jag tror kanske att man började med den redan i högstadiet, men är inte riktigt säker.
  • Att räkna på räknemaskin. När jag hade kontorskunskap på gymnasiet hade vi - förutom maskinskrivning med touchmetoden - räkning på såna där gröna gjutjärnsräknemaskiner som man flyttade sifferrader på och vevade med vev på sidan. Jag kan inte minnas ett enda smack av hur det gick till, men att skriva på tangentbordet är lätt som en plätt.
  • Att använda icke-digitala tekniska hjälpmedel i undervisningen. I min första akademiska utbildning hade vi ett ämne som hette "tekniska läromedel". Där lärde vi oss att: Göra tydliga spritstenciler (fast de hette egentligen duplikat), laga riktiga stenciler som man slagit hål i med en speciell knallrosa lack, skarva film, ljudband och kassettband med speciell tejp, framställa snygga stordior/overheadblad med fiffiga gångjärn som gjorde att man byggde upp en bild med olika flikar, rengöra tonhuvud på bandspelare och innanmätet på en filmprojektor. Det rätta handhavandet av episkop ingick också i kursen. Och en hel del annat som jag har förträngt.
  • Att producera eleganta föreningsblad med hjälp av ultramodern skrivmaskin med typerna på ett huvud och med radérband nedanför färgbandet, gnuggbokstäver, sax, lim och kopiator.
  • Att fotografera och framkalla. I sena tonåren och ett tag framöver fotade jag väldigt mycket och fann stort nöje i att jobba i mörkrummet. Jag var fena på att sätta in en ny filmrulle och dra fram den exakt så mycket som behövdes för att få tre rutor till att exponera på rullen. Och att dra filmen tillbaka in i kassetten när man ville byta från sv/v till dia eller tvärtom och sen tom-mata fram den till rätt ställe igen när man bytt tillbaka.
Lotten skriver också om frukostflingan Eterna. Eterna åt våra kusiner. Själva smulade vi tunnbröd eller husmans i långfilet sen man vispat till det med skeden för att få det lite mindre segt. Eterna gick i min familj under namnet "veahusbåse". Alltså båsset som blir i ett vedhus. Sågspån och flisor och barkflagor och sånt.

Ja hjälp, man känner sig som ett fornfynd. Inte kan det väl vara en ålderskris så här snart efter födelsedagen?

onsdag 1 maj 2013

Virrig mamma eller lätt förlossning

Ibland är jag en språkpolis. Eller ganska ofta. Sedan de flesta tidningar rationaliserat bort språkgranskaren är förfallet ett faktum. Jag tycker att det är en positiv utveckling att allt fler människor får vara skribenter och kan finna sina läsare i olika slags forum. Man ska inte snöa in på de formella kraven utan sätta skrivglädjen före. Men de som skriver professionellt kan man ha andra  krav på. Det här var väl en liten språkvurpa, men lite fånigt blev det. 6mars 2008.

På sista sidan i dagens Norran fanns en annons med följande text:

Fått barn?
Kolla in familjesidorna på nya norran.se


Jag må säga att jag skulle ha blivit väldigt förvånad om jag upptäckt att jag fått barn när jag läste familjesidorna.

Tage tonårsidol

Detta var ännu ett inlägg inspirerat av Klimakteriehäxan. Hon skrev ett inlägg om Tage Danielsson den dagen han skulle ha fyllt 80 år om han fått leva. Skrivet 5 februari 2008.

Jag kan uppriktigt säga att hans bortgång är den - utom vän- och familjekretsen - som berört mej mest. Jag blev så ledsen när han inte fick finnas med i världen ett tag till. Jag kände att han gjorde den lite bättre. Det låter måhända pretentiöst, men han var en vuxen som trots brist på kontakt på rent personligt plan påverkade mej väldigt mycket under de sena tonåren. Han representerade för mej en vuxenvärld som var lite annorlunda än den som fanns närmast runt omkring. Att det fanns andra värderingar och andra saker att värdesätta än det som står en själv närmast. Det var givetvis inte hela orsaken, men en del i att mitt samhällsintresse och det engagemang - som just nu vilar utmattat i skuggan av familjen och jobbet - vaknade.

En del av mitt språkintresse härstammar nog också från hans klurigheter och ordlekar.

Jag köpte och läste hans böcker när jag var i 17-18-årsåldern.
Jag plastade till och med in dem så att de skulle hålla länge.


Jag lyckades aldrig läsa "Liftarens guide..." eller "Jack" för jag fann dem totalt ointressanta, men Tage läste jag med stor behållning.

Fil*ip och Fr*edrik försökte förringa Hasse&Tages storhet i ett av "På spåret"- programmen de var med i. "De är överskattade" upplyste herr Hammar. I den stunden kände jag mig som en gammal hagga som fick lust att knacka de osnutna slynglarna i huvudet med käppen.

Paret Hasse&Tage är outstanding i svensk underhållning enligt min mening. De gjorde det mesta med bravur. Det finns någon enstaka Hasse-produktion som inte faller mig i smaken, men allt de gjorde tillsammans och allt Tage gjorde är suveränt. De gjorde allt; skrev och framförde revy, skrev och sjöng visor, improviserade dagsaktuella sketcher, satte upp musikaler och lustspel, gjorde barnfilm och annan film (både skådespelade och regisserade), skrev böcker och deltog på ibland avgörande vis i samhällsdebatten. Allt med briljans och djupsinne men framför allt med stor humor. Tages sätt att leverera skarpsinnigheter med en utomordentligt fåraktig uppsyn får mej att le när jag tänker på det.

Kom igen om femtio år F&F - om någon minns er då.

Fettisdag

Kort inlägg fettisdag 2008. Tänk om man hade gjort som man alltid säger, att man ska skriva ner allt roligt som skolbarn och ens egna sagt genom åren?

I morse frågade en av sexåringarna på jobbet:
- Du, är det i dag det är den där tjockdagen?

Ibland har jag ett underbart jobb.

Vilse i sig själv

Detta inlägg är en smula känsligt för det handlar om kö*nsidentitet, ett ämne som nog aldrig mister sin laddning. Mina funderingar kom för att det den gången gällde två personer som är i mina stora barns åldrar och som jag sett växa upp. Jag ser i omgivningen nu också att det finns unga personer som antagligen känner tveksamhet kring detta. Förr såg man det inte, antingen så dolde ungdomarna det själva på ett annat sätt eller så hade man helt enkelt inte en tanke på att det hände unga här och nu lika väl som på andra ställen. Jag vet inte så mycket om hur det har gått med dessa båda personer, men den unge mannen är gift och bor i Stockholm. Den unga kvinnan som blev man vet jag har haft problem med att få leva i församlingsgemenskap som familjen vill men jag hoppas att det har ordnat sej. Skrivet 3 februari 2008.

Under en knapp vecka har lokaltidningen haft två artiklar om ungdomar som jag sett växa upp och som har upptäckt att de har en annan kö*nsidentitet än de flesta. Den ene, 17 år gammal och skolkamrat till min stora dotter, har aldrig dolt detta och har valt att vara helt öppen. Med följden att han blev tvungen att lämna sin gymnasieort i Norrbotten och flytta långt hemifrån.

Den andre har hela livet känt att kroppen inte ser ut som det känns inuti. Efter giftermål och tre små barn blev läget ohållbart och A beslöt att genomgå en förändring av kroppen så att det blir rätt på utsidan också. Familjen är aktiva kristna och det har komplicerat saken ytterligare. Nu är A mitt uppe i ett kö*nsbyte och intervjuas i lokaltidningen tillsammans med sin make, fast socialstyrelsen har tvingat dem att separera rent formellt. De tänker fortsätta att leva tillsammans och A har fullt stöd från maken.

Den unge mannen som lever långt från den släkt och familj som accepterar och älskar honom precis som han är kommer säkerligen att klara sin livssituation bra. Han utstrålar en självkänsla som nog är ganska ovanlig i den åldern, oavsett läggning.

Den unga familjen känns det betydligt mera komplicerat för. Det är nästan obegripligt hur det kan bli så här, hur skapelsen kan ta så fel. Vore jag förälder till A skulle jag säkert gå igenom en veritabel storm av känslor och oro och känna skuld dessutom. Jag hoppas innerligt att de kommer att klara av det de går igenom, och den kärlek de har till varandra är den kraft som kommer att hjälpa dem. Förhoppningsvis blir de accepterade även i församling och övrig omgivning. Jag hoppas också att barnen får växa upp tryggt i en familj som fungerar och där alla mår bra.

Jag är inte tillräckligt teologiskt bevandrad för att ha någon uppfattning om vad som sägs i bibeln, men om Gud själv är kärlek, så bör väl vi människor inte ägna oss åt att fördöma den som har det bekymmersamt nog?

Skönhetsoperation

Detta område är inte min kopp te. Jag har inte ägnat mycket energi åt min utvärtes fysionomi och varit starkt kritisk till att låta kniven skapa självförtroende. Men som med mycket annat blir jag med åren mer liberal och även när det gäller detta. Visst bör man väl få hjälp om ögonlocken hänger så att man ser ledsen ut hela tiden fast man inte är det? Detta handlar om en väldigt liten operation, men den hade en lustig liten knorr, därför berättar jag om den. Skrivet 31 januari 2008.

Jag har gjort en skönhetsoperation. Detta skedde i tisdags i den närmaste lilla staden. En liten "kula" (nej, inte en sån kula!) som inte funnits tidigare på min mage skulle bort.

Doktorn var inte riktigt färdigutbildad men jag sa att det gick bra att träna lite på mej. Mina chanser att komma någonvart med hjälp av kroppsliga företräden är nog förbi hur som helst.

När jag frågade hur mycket han trodde att jag skulle tappa i vikt som följd av ingreppet lovade han minst ett gram. Allt till det bättre.

Det slumpade sig så att den söte lille doktorn var densamme som jag skulle besöka senare på eftermiddagen för att titta på den lägenhet han flyttar ut ur som eventuellt blir dotterns. När han lämnade mej och syster Emmy för omplåstring vinkade han och sa "Vi ses senare hemma hos mej då". Stora ögon fick sköterskan. Men jag lugnade henne med att säga att han nog ändå var för ung för min smak.

Touchmetoden

I januari 2008 pågick en stor diskussion i bloggvärlden om hur man skriver på tangentbord. Medlemmarna i min generation har i många fall haft maskinskrivning eller kontorskunskap som skolämne och borde alltså vara bättre förberedd på en tillvaro som man styr via tangentbord. Men jag vet inte hur det är med det. Den som inspirerade mej till detta var Mymlan som sedan dess har fått en position som en av de mest inflytelserika bloggarna och som alltid skriver om väsentliga ämnen både i bloggmediet och på andra ställen. Jag hade precis också börjat intressera mej för läs- och skrivmetoder utifrån datorskrivande, något som numera är en självklarhet i många skolor, vår också.

Mymlan skriver intressant om undervisning i maskinskrivning. Jag kan hålla med henne om frågeställningen; varför anses inte detta viktigt längre nu när i stort sett alla människor förväntas använda tangentbord dagligen? Jag blir nästan full i skratt när jag har att göra med dataexperter och IT-snillen som använder tangentbordet så taffligt att min gamla kontorskunskapsfröken skull gråta. Och man lider när man sitter hos en läkare som ska skriva något på dator samtidigt som han ställer frågor om patienten. Senast var det en narkosläkare inför operation av ett barn. Det tog evigheter. Vilket slöseri med samhällsresurser... En sekreterare skulle ha sparat massor med tid och förmodligen pengar. En läkarlön för att sitta och leta bokstäver, det liknar ju ingenting.

Arne Trageton är en norsk pedagogikforskare. Han driver ett forskningsprojekt där tesen är att barn lär sig både att läsa och skriva snabbare och bättre om de från allra första början använder dator i stället för papper och penna. Han rekommenderar en “personlig touch-metod” Alltså att man ska använda alla fingrar men inte slaviskt följa en viss placering. Själv har jag haft kontorskunskap med skärm eller klisterlappar på tangenterna och hastighets/rättskrivningsprov och jag skriver fortfarande enligt den gamla metoden . Det fungerar alldeles utmärkt. Jag skriver nog mera fel än jag gjorde på skrivmaskin men jag skyller som Mymlan på att det går så fort att trycka ned tangenterna på tangentbordet så det blir lätt en bokstav för mycket eller en omkastning här och där. Mellanrummen hamnar ibland fel också. Särskilt händer detta vid bloggskrivande när tanken löper fritt och snabbt.

Mina tonåringar skriver med högst personlig metod och det går minst lika snabbt men blir ännu mera fel än när jag skriver. De har aldrig haft någon undervisning i hur man skriver med alla fingrarna. Jag använder gärna datorn som skrivhjälpmedel när jag jobbar med barn som har läs- och skrivsvårigheter (ja andra också förstås) och man får särskilt betona att de ska använda båda händerna när de skriver. Även barn som är väldigt datorvana hemifrån använder ofta bara den dominanta handen.

Lite undervisning kanske inte vore fel?

Filmtips

Jag är lite tveksam till om jag ska lägga in postningar av detta slag här, de filmer jag skriver om var väl knappt aktuella när jag såg dem och inte alls nu. Men jag gör det ändå. För min egen skull kan jag behöva komma ihåg sånt som har berett mej nöje eller till och med glädje förr. Det här skrevs 9 december 2007.

Jag hyrde en film i går kväll, som jag tittade på alldeles själv, då mannen i mitt liv har sådana intressen att han behöver gå och lägga sig tidigt ibland om helgkvällarna. Och lika bra var väl det för han hade nog somnat hur som helst av denna rulle.

Men det gjorde inte jag. Filmen var Vänner för livet med Adam Sandler och Don Cheadle i huvudrollerna. Den handlar om vänskap mellan män, eller kanske mellan människor. En av dem är lyckad på alla sätt, dock inte lycklig, den andres liv är en katastrof. I filmen får man följa deras återuppväckta vänskap och hur den förändrar livet för dem båda. Men det är inget sockrigt lyckligt slut där alla skuttar omkring som i schamporeklam från 80-talet, utan mer realistiskt.

Jag tycker ofta att Adam Sandler är bra och jag har aldrig sett honom bättre än i den här filmen. Bra musik var det också, något som för min del kan plussa på en bra film med ungefär 50%.

Se den om du gillar filmer som handlar om människor. Se den också om du tycker att det är viktigt att kunna öppna sitt hjärta för någon annan.

[vännerförlvt.jpg]

måndag 4 mars 2013

Ingen reklam tack?

Jag  har haft dekal på min brevlåda i hur många år som helst för att slippa direktreklamen. Det respekteras bättre nu än för tjugo år sen, men den reklam som ligger i tidningar och tidskrifter, den slipper man inte. Skrivet 21 november 2007.

En veckas reklamskörd, med nej-tack-dekal.
 
Jag har tackat nej till reklam i min brevlåda. Därför ser min hög sparad sen en vecka tillbaka ut så här. Det kommer hur mycket reklam som helst i annan post. I tidningar, tidskrifter och kataloger från företag som man har affärer med. Det här är ett tämligen nytt fenomen, förr var det nåt litet blad ibland, men nu är det drösvis. I dagstidningen kommer det massor av reklam från affärer i sta'n, 12 mil bort. Hur sugen blir man på att köra 12 mil och köpa en fläskfilé för 69 kr/kilot?

Det här är inget annat än ett ilvilligt sätt att strunta i att respektera en önskan att slippa direktreklam. Att smyg-direktreklamen ökar så här måste väl bero på att fler och fler undanber sig reklam i lådan.
 
En veckas onödiga kuvert.

Somligt kommer till och med emballerat, instucket i nån väsentlig post. Det här är veckans skörd av onödiga kuvert. Jag gillar inte när marknaden tränger sig in i mitt hem så här. Vill man freda sig borde man väl få det?

Och hur mycket får ni som inte har undanbett er reklamen???



Attraktiv


Det här skrev jag 25 oktober 2007. Det var både lite skämtsamt och allvarligt tänkt och poängen var just detta att vi som är vanliga, d.v.s. har de vanligaste blodgrupperna är minst lika viktiga som givarna med ovanliga blodgrupper. Detta eftersom det går åt mest blod med de vanligaste blodgrupperna. Jag fick många kommentarer till denna postning och förstod inte förrän efter flera år att några av dem handlade om att homosexuella män inte får lämna blod eller fick i alla fall inte då. Blodbussen var här i byn för två veckor sen och jag fick ingen kallelse som jag brukar. Kanske är jag också diskriminerad nu, av ålder? 


Röda och vita trombocyter

I dag har jag lämnat blod. Det började jag med för ganska länge sedan. Anledningen till mitt beslut var att jag var fruktansvärt stickrädd i barn- och ungdomen. Jag kunde svimma vid blotta åsynen av en sänkanål. Till slut blev jag trött på mej själv och bestämde att jag skulle bearbeta rädslan genom att prova att lämna blod. Jag fick använda all viljekraft för att inte ge upp när jag såg nålarna som används för det ändamålet och som liknar strumpstickor nr 2½ . Jag svimmade nån gång i början och det hände en gång att jag kräktes efteråt, men de senaste 15 åren har jag lämnat regelbundet och mått bara bra. Spruträdslan är ett minne blott.

När jag äntrade blodbussen som parkerat på torget i min lilla by i dag var lokaltidningens reporter där för att skriva om verksamheten. Hon frågade på och det var riktigt intressant att lyssna. Massor av saker som jag aldrig tänkt på fast jag har lämnat blod i många år. Hon ställde frågor om blodgrupperna; om de är likadant fördelade här som i övriga landet och mycket annat som man kan läsa om i Norran på lördag eller måndag. Hon frågade också om vilka blodgivare som är attraktivast. Då svarade den trevliga personalen att alla blodgivare är attraktiva. Glad blev jag där jag låg på rygg och klämde på den lilla kramgrunkan. Tänk att man får känna sej riktigt attraktiv tre gånger om året. Inte illa!

Här är länk till blodcentralerna för den som ännu inte har provat på men funderar.
Bilden är också hämtad därifrån. Jag tror att de förlåter mej.


Inte en chans

Hösten 2007 cirkulerade en s.k. bloggutmaning där man skulle skriva om företeelser som man inte under några omständigheter skulle ge en andra chans. Jag tvekade om jag skulle skriva något, för mycket av det folk skrev om uppfattade jag som småttigheter som egentligen inte har någon betydelse, som brist på p-platser och dålig service på restauranger. Med de erfarenheter jag har i dag är perspektivet ännu vidare kring vad som är värt att reta sej på och jag skulle kanske inte skriva nånting i ämnet. I alla fall skrev jag detta om mina inte-en-andra-chans-företeelser den 20 oktober 2007.

 Jag har funderat mycket och kan knappt komma på nånting som jag verkligen inte skulle ge åtminstone en chans till. Punkt ett är den enda säkra. Men saker som man önskar att man slapp finns det. Här kommer några såna, utan rangordning för övrigt:
  • En misshandlande man.
  • Intoleranta, fördomsfulla och tvärsäkra människor som alltid vet hur det egentligen ligger till. Med allt.
  • Folk som ältar småttigheter och skapar gigantiska problem av struntsaker.
  • S.k. humanister som uppför sig respektlöst mot och hånar människor med en tro. Om de vore verkliga humanister så skulle de vara måna om att den som har en tro har rätt till det precis som att den som inte tror har rätt till det.
  • Över huvud taget den som på ett påträngande sätt vill pracka på någon en uppfattning eller en vara.
  • Myndigheter och företag där man får vänta och vänta i telefon för att sen bli kopplad vidare varefter ny väntan följer, och detta upprepas om och om igen tills man till slut blir helt bortkopplad från linjen för att telefontiden är slut eller alla har gått för dagen.

Problemet med dessa punkter är att de - med undantag av nr 1 - inte går att undvika helt. Vissa är till och med helt nödvändiga att stå ut med, alldeles för ofta.

Uppdatering: Kom på en säker till. Får inte en första chans ens.
  • En karl i slammerfylla som försöker bjuda upp mej.

Uppdatering 2:
  • Inälvsmat. Hugaligen.

Valfrihetstvång

En annan bloggare (Klimakteriehäxan, fortfarande aktiv) skrev  vid den här tiden om att hon önskade en god fé som kunde hålla reda på hushållsekonomin. Det är för mycket som ska hållas ordning på och fattas beslut om tyckte hon. Inspirerad av detta sorterade jag mina tankar om hur allt väljande kräver ett engagemang hos oss medborgare som vi kanske inte har. I eftertankens kranka blekhet kan jag se att jag borde ha varit mycket mer aktiv. Då hade vår livssituation sett annorlunda ut i dag. Så vänta inte på fén, beställ rådgivning hos bankerna och försäkringsbolagen. De finns inte där för din trygghet om du nu lever i den naiva tron. Och har du valt fel finns ingen nåd när katastrofen händer dej. Skrivet 20/10 2007. 

Jag tycker att problemet stavas: Valfrihet.

Det finns alldeles för mycket att välja på nuförtiden och alldeles för lite tid att sätta sig in i allt. Telefoni, elbolag, försäkringsbolag, pensionsplaceringar och så vidare. Jag får perioder när jag ser över allt efter bästa förmåga och känner mej sen nöjd ett tag. Men så vet man att alla villkor och förutsättningar ändras eftersom tiden går och man borde ha en ständigt pågående översyn. Jag har bekanta som sitter framför datorn varenda dag och flyttar pensionspengar mellan fonderna, men det har inte jag tid med.

Man måste väl ha tid att bara finnas till också? Och putsa fönster, impregnera täckbyxor, laga god och nyttig mat till familjen, ta hem farmor från hemmet och andra väsentligheter i det mindre formatet.

Tänk om vi rentav här har en del av förklaringen till att alla jag känner tycker att tiden till socialt liv har minskat drastiskt de senaste tio åren? Tänk om vi skulle använda mer av tiden till att bry oss om varann? Det är ju inte rättvist om det är så att de som skjuter undan tankarna på orange kuvert och liknande och använder tiden till medmänsklighet ska straffas med sämre levnadsvillkor på ålderdomen?

Jag håller med K-häxan. Jag föreslår att man inrättar det statliga Goda-Fe-institutet som håller ordning och fattar goda kloka beslut åt alla som vill göra annat av livet. Endast rättrådiga och sant altruistiska personer får anställning där. Endast etiska investeringar får feerna göra med fokets pengar.

Mer Frihet från Energikrävande Val åt folket!
Verklig Val-Frihet.
Eller kanske Val-Frid rentav?

Förmåner

Skrivet 21 september 2007. Anledningen framgår i själva inlägget och förhållandena har inte ändrats. Inte heller har det där företaget hört av sej nån gång. Observera att jag inte är ett dugg missunnsam. Jag unnar alla som har förmåner på jobbet det med hela mitt hjärta. Önskar bara att det gällde även offentliganställda och den som jobbar med/i småföretag.

Det är olika hur man har det på jobbet. På en del privata arbetsplatser, med generös ledning förstås, verkar det så trevligt. Såna där småsaker som lite gott fika ibland, en resa nån gång per år, personer utifrån med ärende till företaget som har med sej presenter av olika slag och subventionerade fritidsaktiviteter eller friskvård.

I den kommunala sektorn lyser det mesta med sin frånvaro. Vi betalar våra skorpor själva, ingen skrivboksförsäljare kommer på besök med guld, myrra eller kulspetspennor, sällan eller aldrig blir vi bjudna på någon form av rekreation. Under en tid pågick ett friskvårdsprojekt då vi fick gå på massage till starkt subventionerat pris vilket jag gjorde ganska regelbundet och mådde väldigt bra av det. Men det blev ju så dyrt i längden så nu gäller det erbjudandet inte längre. Och hur gärna jag vill går det inte att ta ur egen ficka och köpa såna tjänster mer än någon enstaka gång.

I våras fick vi faktiskt en inbjudan till läromedelsvisning en eftermiddag i Skellefteå, med ett glas vin och snittar som lockbete. Jag mailade och tackade för inbjudan men meddelade att det tyvärr var lite långt med 12 mil, men att vi var väldigt intresserade. Jag föreslog att de kunde ordna en visning här i  M eller i Lycksele så kunde man bjuda in övriga inlandskommuner. Som alternativ bad jag att de skulle skicka lite provexemplar och att vi inte hade något emot ett glas vin, av praktiska skäl då helst ur kartong. Skicka den direkt till till vår rektor för utskänkning, skrev jag. Smörgåsarna behöver ni inte bry er om la jag till. (Vem vill ha svettiga gamla smörgåsar...?)

Förlaget svarade artigt att de skulle kontakta oss men de har de inte gjort.

söndag 24 februari 2013

Brittisk film

Skrivet 9 september 2007. Det gäller fortfarande, det där med filmer, även om det finns både svenska, franska, andra europeiska och amerikanska som är bra. En och annan asiatisk produktion har jag också njutit av.

Jag tycker väldigt mycket om brittisk film. Det finns många av det där lite vardags-realism-absurd-stillsamt vansinne- slaget som är bara bra.

En till har jag sett i kväll i 4:an, Blow dry. Med underbara skådespelare som Alan Rickman, Rachel Griffiths och en ung Josh Hartnett. Den handlar om en frisörtävling, men det är bara till det yttre. Egentligen handlar den förstås om relationer. En stor del av det sevärda består (som ofta i de brittiska lite mörka komedierna) av alla biroller; mer eller mindre knäppa frisörer och modeller, yorkshire-får-bönder och småstadsbor och inte minst Warren Clarke som den något excentriske borgmästaren.

Det är inte en film som håvar in många stjärnor i recensionerna, men mej passar den precis.

Det är något med brittisk landsbygd som är alldeles oemotståndligt, trots all blask-beige sjaskighet och alla knäppskallar som tycks bebo den, åtminstone i filmens värld.

Hellyhansennördar

Skrivet 26 augusti 2007. Antagligen hade jag läst något obalanserat inlägg om jägare någonstans. Då levde jag som jägarhustru och ville förmedla en annan syn på jakten och jägarna. Det är en förmån att ha tillgång till fina råvaror för mathållningen och jag skulle gärna vilja ha det i fortsättningen också. Det känns bra att kunna laga mat till barnen av sånt som man vet varifrån det kommer, i synnerhet i ljuset av den diskussion som pågått i medierna de första månaderna 2013.

Ämnet jakt och jägare dyker upp regelbundet även hos bloggarna. Ofta är det ganska onyanserade åsikter som luftas. Det märks mer än en gång att den som skriver inte har denna företeelse i sin närhet, utan har fått sina intryck från gamla filmer med grevar och patroner med rakborste i hatten och halvlitern i fickan eller möjligen den något yngre men knappast mer verklighetsnära filmen Jägarna. (Som har sina kvalitéer och är spännande och sevärd , men inte för att den beskriver en normal situation.)

I mina ögon är en riktig jägare en person som uppskattar alla moment i jakten och som alltid gör en sansad bedömning när det är riktigt att låta skottet gå och hellre låter bli om det finns minsta risk för skadskjutning. En riktig jägare tycker att viltvård är viktigt men tar det inte som förevändning för att bedriva jakt under nån sorts "jag uppoffrar mej"-attityd.

Det där med sprit under jakten är något som jag aldrig sett annat än i gamla filmer och om någon skulle vara onykter eller använda alkohol under jakten skulle han/hon fråntas sitt vapen och skickas hem.

Jag äter gärna både kött och fisk och skäms inte det minsta över detta. Jag jagar inte själv men jag fiskar och känner mej inte det minsta mordisk för det. Fast jag släppte snällt tillbaka en öring strax under minimimått i går, hoppas att den överlevde.

Som jägarhustru är jag bortskämd med fina råvaror i köket. I torsdags stekte jag nötfärs (älgfärsen slut) till fredagstacon och tyckte att det luktade lagård i hela köket...

Dessutom tror jag tyvärr inte att djur slaktade i industrislakterier varit lugna och trygga fram till döden. Jag skäms mer när jag äter kyckling än när jag äter vilt, men jag gör det ibland i alla fall fast det inte finns någon etikmärkning eller ens KRAV-kyckling att köpa .

Om man äter mat från djurriket kanske man ska tänka efter lite innan man utnämner en väldigt stor grupp människor till mordlystna spritdoftande hellyhansennördar.

Hål smöret slätt

Skrivet 22 augusti 2008. Min vän Sven-Bertil som från början stod bakom HSS kommenterade indignerat och jag publicerar hans kommentar också, tror inte att han har något emot det.

HSS - not.
 
Aktionsgruppen HSS har inte skördat några större framgångar i vår familj.

Gräv, klet på kanten, smulor, frön från sportplus, ja alla avarter finns att beskåda i vår smörask.

Jag är ledsen SvBG men så ligger det till.
 
Sven-Bertil kommenterade:
Jag finner icke ord! Jag är förkrossad, tillintetgjord. Det smärtar djupt i min själ att se detta illdåd. Och ändå lider knappast jag mest. Tänk på smöret, tänk på smöret... vilket övertramp att göra detta djupa ingrepp i hela dess inre struktur.

Upp till kamp manar AgHSS.

(Läs gärna om denna aktionsgrupp via direktlänken här ovanför! Men läs inte bara, utan gören bättring!!)

Vems?

Skrivet 13 juli 2007. Som sagt, den sommaren arbetades det hela tiden. Vi byggde ny farstu, jag grävde om rabatter och la plattor mellan huset och rabatterna. Här skojar jag lite med mej själv med hjälp av Photoshop.

Är det Hulkens fru?
Prinsessan Fiona?
 

Eller Heidi från Ensamheten?
 
Nej...

...det är ju bara plattläggerskan, jordgräverskan, panelmålerskan och paltdegsrörerskan från M!





En annan sorts rabatt

Skrivet 12 juli 2007. Den här sommaren gjorde jag om flera rabatter hemma på tomten och bloggade flera gånger om hur arbetet fortskred, därav titeln på detta inlägg. Det vilda och farliga livet har lyst med sin frånvaro allt sedan dess och verkar inte aktuellt nu heller.

Eftersom jag ofta har någon poängkurs på gång så innehar jag medlemskap i studentkår nästan för jämnan. Då får man studenterbjudanden i sin mailbox med täta mellanrum.

Det brukar vara i-pods, häftiga mobiltelefoner, rabatt på adressändring och sånt som man antar är till nytta och glädje för en student. För det mesta reflekterar jag aldrig ens över dessa erbjudanden. Nån gång har jag köpt program till datorn med studentrabatt, det kan vara en god affär.

I morse hade ett alldeles nytt rabatterbjudande landat. Det gällde ett paketpris på "D*ur*ex sommarpaket". Fem stycken trepack i olika fräcka utformningar och färger samt en flaska "gisch" med rosa kulör.

Ack den som levt ett vilt och farligt liv och haft behov av detta...