Thereminens sentida kusin

Det här är en postning från 20 januari 2010. Det jag bloggade om var en upplevelse från första och hittills enda gången som jag fått möjlighet att besöka en stor mässa för IT och lärande. Hoppas inte sista, men då får jag nog söka mej en annan arbetsgivare. Mässor och liknande är inte något som prioriteras i kommunala grundskolor. I alla fall så blev det aktuellt i och med att Lotten (ständigt denna Lotten) postade ett inlägg där instrumentet theremin nämndes. 

Trots allt spännande jag såg på BETT-mässan var det ett instrument som imponerade allra mest. Det är inget jag jobbar med eller ska jobba med inom överskådlig tid, men jag blev helt fascinerad. Musik för människor med funktionshinder är inget nytt för mej, jag har till och med gått några kurser i musikterapi, men det här var något som jag inte kände till.

Instrumentet Soun*dbeam är inspirerat av thereminen. Den manövrerades med hjälp av elektriska signaler men Soun*dbeam använder ultraljudsvågor som kan anpassas efter den som spelar. Långa eller korta avstånd, stora eller små rörelser och givetvis kan den i detta elektronikens tidevarv låta på massor av olika sätt .

Så här ser den ut. Inte så märkvärdigt kanske du tycker.

Jag provspelade i London, en Soun*dbeam med två "ultraljudstrattar". En programmerad med toner som varade så länge man inte rörde handen som fick vara "komp" och en som jag spelade "melodin" på. Det var lätt och jätteroligt! Damen som demonstrerade filmade mej men tyvärr spelade hon bätte än hon filmade så det blev skräp. Hämta i stället en hushållsrulle och titta på en mycket bättre film, när "combodude5" spelar sitt egenkomponerade musikstycke på instrumentet.

Han skriver:
This is a video of me performing my original composition "Conquest" I have a genetic disability called SMA(Spinal Muscular Atrophy) and I use a technology called the soundbeam. All of the orchestral music I composed using a Mac computer.

Kolla hur han styr instrumentet med rullstolen, huvud och höger hand - helt magiskt.

Musik på Soundbeam framförs av Ari Kinarthy

Sånt man inte behöver kunna

Detta är en postning från 11 mars 2008. Att den kommer nu beror på att Lotten är på barndomsminnes-spåret igen. Den skrevs ursprungligen utifrån nån nostalgidjupdykning hos sagda bloggikon.

Inspirerad av Lotten igen, och kommentatorerna där, kommer jag att tänka på allt man lärde sig en gång som numera är totalt oanvändbar kunskap.

• Att trycka ner folieförslutningen på mjölk- och filflaskorna så att de gick lätt att ta bort, fast inte för långt ner, för då skvätte det, särskilt filmjölken.
• Att öppna kapsylen på en läsk med den där fliken av tjock, seg folie som stack ner en bit efter flaskhalsen utan att skära sig i pekfingret.
• Att ringa i telefon. När jag var barn i glesbygden vevade man på en vev på bakelitklossen och talade om vilket nummer man ville ringa upp. Var det kris så kunde man gråtande tala om att man ville få tag i farmor. Nummerskivan kom nån gång i lågstadieåldern och apparaten blev plastigare.
• Att borsta av LP-skivorna med en särskild kol(?)fiberborste innan man la dem på skivtallriken. Eller att byta nål i pickupen. (Inte en liten lastbil...)
• Att räkna med räknesticka. Ingick i gymnasiematten. Jag tror kanske att man började med den redan i högstadiet, men är inte riktigt säker.
• Att räkna på räknemaskin. När jag hade kontorskunskap på gymnasiet hade vi - förutom maskinskrivning med touchmetoden - räkning på såna där gröna gjutjärnsräknemaskiner som man flyttade sifferrader på och vevade med vev på sidan. Jag kan inte minnas ett enda smack av hur det gick till, men att skriva på tangentbordet är lätt som en plätt.
• Att använda icke-digitala tekniska hjälpmedel i undervisningen. I min första akademiska utbildning hade vi ett ämne som hette "tekniska läromedel". Där lärde vi oss att: Göra tydliga spritstenciler (fast de hette egentligen duplikat), laga riktiga stenciler som man slagit hål i med en speciell knallrosa lack, skarva film, ljudband och kassettband med speciell tejp, framställa snygga stordior/overheadblad med fiffiga gångjärn som gjorde att man byggde upp en bild med olika flikar, rengöra tonhuvud på bandspelare och innanmätet på en filmprojektor samt det rätta handhavandet av episkop ingick också i kursen. Och en hel del annat som jag har förträngt.
• Att producera eleganta föreningsblad med hjälp av ultramodern skrivmaskin med typerna på ett huvud och med radérband nedanför färgbandet, gnuggbokstäver, sax, lim och kopiator.
• Att fotografera och framkalla. I sena tonåren och ett tag framöver fotade jag väldigt mycket och fann stort nöje i att jobba i mörkrummet. Jag var fena på att sätta in en ny filmrulle och dra fram den exakt så mycket som behövdes för att få tre rutor till att exponera på rullen. Och att dra filmen tillbaka in i kassetten när man ville byta från sv/v till dia eller tvärtom och sen tom-mata fram den till rätt ställe igen när man bytt tillbaka.

Lotten skriver också om frukostflingan Eterna. Eterna åt våra kusiner. Själva smulade vi tunnbröd eller husmans i långfilet sen man vispat till det med skeden för att få det lite mindre segt. Eterna gick i min familj under namnet "veahusbåse". Alltså båsset som blir i ett vedhus. Sågspån och flisor och barkflagor och sånt.

Fjurö part three

Det här var det tredje inlägget om furans berättigande i inredningssammanhanget. Vid den här tiden härjade två engelska inredare i TV, och jag kan berätta att furan (fjurö) inte var deras favoritträslag. 26 januari 2009.

Det är helt osannolikt vad bloggvärlden retar sig på furuartikeln i ab. Letar man inlägg i ämnet finner man den ena efter det andra som deklarerar spykänslor inför detta oskyldiga, inhemska och prisvärda träd.

Ja inte för att jag känner att jag direkt älskar de delar av inredningen och möblemanget som fortfarande är i furu, men nåt hatobjekt behöver det rakt inte vara. Nu känner jag att jag nästan får tagetesreaktioner, d.v.s. att jag måste gilla det och ta det i försvar bara för att hela smaketeblissemanget säger att det är fult.

Hyllan i mitt arbetsrum.

Lägg märke till de förskönande detaljerna i äkta lego.

Inte är det väl så vansinnigt frånstötande? Det skulle dessutom bjuda mej emot att slänga ut en praktisk möbel bara för att den är otrendig. Så länge furan inte är lackad med blank plastlack eller sån där ful vitaktig lack som skulle motverka gulning går den an.

The 70's attack

Reflexion över inredningsmode föranledd av en artikel i Aftonbladet som spådde att furupanel skulle bli hetare än hett igen. Numera är all furupanel i huset överspikad med renoveringsgips. Antagligen kommer nån nostalgifascist så småningom att svära ramsor över dårarna som gömde allmogepanelen under gips och tapeter. 25 januari 2009. 

Interiör från mitt hem, utan filter

Eller möjligen 79 - 83. Under de åren kan man väl säga att jag började mitt riktiga vuxenliv.

Det är inte bara furan som plötsligt blir accepterad, En massa saker gör comeback i mitt liv. Utan att jag varit medveten om det handlar det om en massiv attack av det som var aktuellt för drygt 25 år sedan. Under den senaste veckan följande hänt:

1. Jag har börjat om att handarbeta. Med stor glädje och intensitet. Jag är ganska uppslukad kan man säga.



2. Jag har vid två tillfällen lagat mat med frukt i. Riktig kyckling (alla delarna) med ben kokad i buljong med mycket lök, ljusa russin och generöst med curry. Serverad med bananskivor och rostad cocos. I går en älggryta med ingefära, vitlök och mango.



3. Efter älggrytan avnjöts kladdkaka. OK, nu är det ju 2000-tal så den heter Brownies och innehåller dyrt mörkt socker, fin choklad och pecannötter som är knäckta och rostade hemma i köket. Men ändå.
   
   
4. Jag har satt igång en sats mungbönor för groddning.

Jag har inte sett mönstret förrän nu. Ska jag söka hjälp? Eller stolt rida på vågen?

Uppdatering: Detta inlägg har föranlett en viss oro över möjligheten att jag sätter igång att tapetsera om med medaljongtapeter. Jag kan lugna alla med ett besked om att så inte kommer att ske. Vårt hus var tapetserat med medaljonger i fyrtiocentimetersklassen, mossgröna, vinröda, orange och liknande i alla rum. Även de rum som är så beskaffade (t.ex. köket) att det inte blev en enda hel medaljong i hela rummet. Men jag måste medge att då jag besöker vissa yngre människor som har satt medaljonger eller rejält storblommmigt som fondvägg tycker jag att det är riktigt snyggt.

Läs en bok

En bok som jag tyckte mycket om. Den kom som film för ett par år sen, men jag har inte sett den. Vet knappt om jag vågar för boken är så bra. Den lär vara bra den med och jag tänkte se den men det har inte blivit av än. 23 januari 2009. 

I veckan läste jag ut "Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow" av Sara Gruen. Det låter som titeln på en bilderbok men det är inte en barnbok. Måhända är det en saga, men för vuxna.

Boken innehåller två berättelser, i olika tidsperspektiv. Ibland är böcker som är uppbyggda på det sättet svåra att följa men inte den här. De båda historierna löper så snyggt intill varandra.

Den ena utspelar sig under depressionsåren i USA. Huvudkaraktären är en ung veterinärstudent som genom en tragisk händelse tappar fotfästet i tillvaron och tvingas byta ut sitt tämligen bekväma liv mot något helt annat.

Den andra historien handlar om en man i dryga nittioårsåldern som mer eller mindre bortglömd av sin familj lever på ett vårdhem där han tillbringar dagarna med att reta sig på de andra åldringarna. En annan nyckelhändelse leder till att han börjar se tillbaka på sitt liv och inser att det inte är riktigt slut än.

Som framgår av titeln rör det sig om cirkusmiljö men jag tycker inte att man behöver hysa någon kärlek till cirkus, man kan kanske till och med tycka illa om cirkus och ändå ha nöje av den här boken. Däremot tror jag att man får ut mera av den om man kan ha, eller föreställa sig, en relation mellan människa och djur.

Berättelsen om den med tåg kringresande cirkusen på 30-talet är spännande, våldsam och romantisk. Berättelsen om den gamle mannen är både realistisk och djupt mänsklig. De båda har förstås något gemensamt, men hur tänker jag inte avslöja här.

Jag har börjat på två böcker sedan jag slog ihop "Bröderna Benzini", som förresten heter "Water for elephants" i original, en mycket bättre titel. Båda har i jämförelse med cirkusromanen verkat vansinnigt tråkiga och jag kommer inte igång med någondera. Jag får "suga på" den här lite till helt enkelt, och leta något som kommer i närheten. Läs boken! Lycko dej om du har den framför dej.

Musikminnen

Väcktes till liv av en tidningsartikel om en avdankad artists frånfälle. 10 januari 2009. Jag lyssnar fortfarande på Moon Safari och har också hört dem live ett par gånger. Världsklass om jag får tycka till. 

Jag läste i morse att popsångaren Dave Dee dött. Egentligen var jag lite för ung för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, men jag kommer väl ihåg dem. Det bör ha varit när jag var i tioårsåldern ungefär, och jag gillade deras låtar som skilde sig en del från övrigt på den tiden. Det där med småekivoka texter fattade jag ju inget av, men de sjöng mycket i stämmor och Dave Dee själv la ofta på en falsett då och då och sån stämsång har jag varit svag för jämt.

De gjorde många låtar i stilar där de knyckte från olika folkmusikslag, eller åtminstone skulle det väl föreställa folkmusikinspirerat om än inte särskilt genuint. Lite jönsigt skulle man nog också kunna kalla det men det tilltalade min smak, som den var då vill säga. Jag minns också att jag tyckte om Daves röst, och efter att ha lyssnat på några låtar på youtube så märker jag att jag gillar den fortfarande. Det låter också som om de var duktiga instrumentalister (om det inte är studiopålägg) och de spelade på massor av annat än gitarr, trummor och bas.

På den tiden fanns det inga forum där man kunde se filmer med banden och artisterna, förutom de fåtaliga popprogrammen i TV. Drop in hette det första som jag knappt kommer ihåg, mer än signaturen med de karakäristiska handklappet, lite senare kom Opp å poppa, som jag tror var en sorts talangtävling. Annars var det radion man använde när man skulle lyssna på musik på sent 60-tal och under 70-talet. Tio i Topp, Kvällstoppen och inte minst Kavalkad med Carl-Eiwar för oss som gillade musik även från 50-talet och tidigt 60-tal.

På nätet finns det massor att titta på från den tiden. Det mesta kommer från engelska popprogram, mest Top of the pops. När jag tittar på de där filmerna så ser jag att DD,D,B,M & T:s "jönsiga" låtar kompletteras av minst lika jönsiga utstyrslar. Jag hade säkert tyckt att det var jättekul när jag var 10. Någon utstyrsel känner jag faktiskt igen, antagligen har jag sett den på någon poster från Bild-Journalen, en tidning som jag fick köpa någon enstaka gång. Oftast var det när Hep Stars var på mittuppslaget som jag lyckades tjata mej till en tidning.. Men jag hade också en affisch (i taket i mitt rum) med den alldeles bortglömda gruppen Gonks som uppträdde tillsammans med nån slags huvudfotings-mjukisdockor. Undrar hur en sån image skulle fungera i dag?

Dave Dee har också en massa manér för sig, ungefär som Ola Salo och Howlin' Pelle i dag. Jag gillar dem också, särskilt den senare som jag säkert skulle varit förälskad i om jag varit 14-15 år i dag.

Men 60- 70- och 80-talet är uppenbarligen inte över i England. När jag letade bilden av gruppen hamnade jag på en webbsida där det går att boka artister som Thin Lizzy, Boney M, Hot Choccolate, Manfred Mann, Mungo Jerry, Suzie Quatro, The Searchers, Slade och Gerry & The Pacemakers. För det mesta är det nog en eller två originalartister som uppträder under gruppnamnet och i några fall vet jag att det finns flera band som uppträder under samma namn, t.ex. Smokie, men tänk ändå att det finns intresse för att lyssna på den här musiken fortfarande. Boney M spelade på stora revisionsbyråns Ö/P:s firmafest 2007 och det lät enligt uppgift bra.

Och tänk att det finns ungdomar som gör musik som jag älskar att lyssna på i dag. Kolla Moon Safari från Skellefteå till exempel. Vilka snygga falsettstämmor!

Uppdatering: Läste i SvD att Dave Dee var polis innan han blev artist. Han ska ha varit först på olycksplatsen när Eddie Cochran dog i en bilkrasch på väg till Heathrow 1960. Där ska han ha knyckt Eddies gitarr där den låg vid vägkanten och behållit den ända till den omkomnes mor hämtade tillbaka den. Vid det laget hade polisen lärt sig spela och sen var popkarriären ett faktum. Men det där låter lite för otroligt för att vara sant, eller...?

Var bor du?

I början av december 2008 hade hålan ett Riksteaterbesök av en trubadur/artist från huvudstaden. På krångliga vägar var vi bekanta och han hängde hemma hos oss kvällen innan föreställningen. Vi resonerade bland annat om geografi, att vår ort är belägen i landskapet Lappland och länet Västerbotten. Under föreställningen nämnde han att han var i Lappland och detta raljerades det över i recensionen i lokaltidningen efteråt, att Lidingöbon inte hade vetat att han befann sig i Västerbotten. Det var anledningen till denna reflexion. Skrivet 10 december 2008. 

Vår kulturredaktör raljerade lite över trubaduren i inlägget nedan, i recensionen i Norran.

Redan från början anslår han en personlig ton och visar att han, Lidingöbon, vet var han befinner sig. Nåja, kanske inte helt.
Va? Ligger Malå i Västerbotten?

Nu råkade det vara så att han visste exakt var han befann sig. I landskapet Lappland, Västerbottens län. Det var till och med belagt med kartstudier. För folk som bor i de flesta delar av Sverige är ju det normala att tala om vilket landskap man kommer ifrån, inte vilket län. Det finns garanterat ingen från Gästrikland eller Hälsingland som påstår att de kommer från Gävleborg och ingen smålänning som skulle kalla sig "Jönköpingare". Vi skulle nog också undra över vad som fattades en bohuslänning, dalslänning eller hallänning som presenterade sig som "Västra Götalänning".

Såvitt jag vet är det bara vi i södra Lappland och kanske norra Lappland som använder länsnamnet när vi talar om var vi bor. Vad beror det på? Kan det vara så att det fattas ett substantiv som benämner oss som folkslag? En gotlänning är självklart placerad i geografin, likaså en skåning och en närking, men vad kan man kalla sig om man bor i Lappland? Det är ju inte alla som kan kalla sig lapp, det skulle kännas egendomligt om man inte hör till samefolket. Och inte är det så värst korrekt heller. (Fast det finns en hel del av dem som faktiskt använder det själva, lite vardagligt sådär.)

Är det kanske något gammalt komplex som gör att vi hellre kallar oss västerbottningar? Lite finare låter det ju, lite mindre glesbygdsaktigt, mindre doft av timmeravverkning och skoteravgaser och lite mer glans av kuststäderna, ja kanske någon tror att man rentav bor i residensstaden om man säger att man är västerbottning?

Jag hör till dem som säger att jag kommer från Lappland om det är aktuellt att berätta om regionen och inte bara bostadsorten. Nu har jag i och för sig knappt bott nedanför lappmarksgränsen så jag har liksom inget finare ursprung att värna om men bortsett från det tycker jag att det är självklart att landskapsnamnet är det man ska använda.

Ska vi kanske börja presentera oss som "västerbottning från södra Lappland?" Eller hur ska vi ha det?